I denna ljuva vintertid
För de som ännu inte märkt av det så är det snart november. Morgornarna blir kallare och kallare samtidigt som dagens ljusa timmar blir färre och färre. Vintern nalkas med allt som hör där till. Varenda butik i stan har redan börjat sälja massproducerat julpynt och även om jag älskar yulen på alla sätt och vis så blir jag ändå lite deprimerad utav att se den hysteri som en av våra finaste högtider (nä, inte någon tokstolles födelse, utan läs; Yule) har utvecklats till.
I vilket fall som helst så ser jag verkligen fram emot denna kommande yule. Inte minst för barnens skull men också för att det blir vår första yule i vårt älskade hus. Hoppas samtidigt på rikligt med snö och många minusgrader. Sitter i detta nu och tittar ut genom fönstret från kontoret och ut över det (än så länge) gröngula landskapet utanför med dess kullar och skogar. Så här i vinterfilosoferandet så är det svårt att inte tänka tillbaka på alla vintrar jag har spenderat just på detta område, i dessa backar och i dessa skogar. Hur oerhört mycket roligt jag och mina bröder har haft då vi alldeles genomsvettiga sprang upp och ner för backen med våra pulkor/snowracers/åklappar. Hur vi sprang iväg och låtsades inte höra när mamma eller pappa ropade efter oss och sade åt oss att det var dags att gå in. Inte hade vi tid med det. Vintern varade ju så kort tid och jag ville vara ute jämt, jämt, jämt! Var det inte pulkaåkning så kunde det vara snöbollskrig, snögubbebyggande eller isåkande i någon rutschbana. Fasen vad lyckliga vi var. Men det bästa utav allt med de här minnena är inte att tänka på hur kul vi hade. Det är att tänka på att förhoppningsvis så kommer mina egna barn, kommande vintrar, att få uppleva dessa stunder av total lycka i precis samma backar och skogar som jag själv en gång kände. Och jag kommer att ha svårt att inte dra på mungipan om/när de låtsas att inte höra när jag ropar efter dem att det är dags att gå in...
I vilket fall som helst så ser jag verkligen fram emot denna kommande yule. Inte minst för barnens skull men också för att det blir vår första yule i vårt älskade hus. Hoppas samtidigt på rikligt med snö och många minusgrader. Sitter i detta nu och tittar ut genom fönstret från kontoret och ut över det (än så länge) gröngula landskapet utanför med dess kullar och skogar. Så här i vinterfilosoferandet så är det svårt att inte tänka tillbaka på alla vintrar jag har spenderat just på detta område, i dessa backar och i dessa skogar. Hur oerhört mycket roligt jag och mina bröder har haft då vi alldeles genomsvettiga sprang upp och ner för backen med våra pulkor/snowracers/åklappar. Hur vi sprang iväg och låtsades inte höra när mamma eller pappa ropade efter oss och sade åt oss att det var dags att gå in. Inte hade vi tid med det. Vintern varade ju så kort tid och jag ville vara ute jämt, jämt, jämt! Var det inte pulkaåkning så kunde det vara snöbollskrig, snögubbebyggande eller isåkande i någon rutschbana. Fasen vad lyckliga vi var. Men det bästa utav allt med de här minnena är inte att tänka på hur kul vi hade. Det är att tänka på att förhoppningsvis så kommer mina egna barn, kommande vintrar, att få uppleva dessa stunder av total lycka i precis samma backar och skogar som jag själv en gång kände. Och jag kommer att ha svårt att inte dra på mungipan om/när de låtsas att inte höra när jag ropar efter dem att det är dags att gå in...
Kommentarer
Trackback
