The Curious Case of Benjamin Button
Såg denna rulle under de sista timmarna av förra veckan ihop med Lotta. Vilken jävla film! Jag är helt ärligt helt hänförd. Se den!
Fuskpudel
16.13:
Det har nu snöat oavbrutet sedan 40 timmar tillbaka. Plogbilen har kört inte mindre än 3 vändor förbi stugorna och det börjar bli svårt att uppskatta hur pass mycket nederbörd som egentligen har fallit. Detta var något som den hysteriska tanten med stupfull make samt oerhört speedade pudeln upptäckte igår kväll ner vi precis skulle sätta oss ned för att äta i förfädernas stuga. En ödmjuk resumé:
Vi skall precis påbörja middagen. Utanför fönstret ser vi hur en liten bil (typ Hyundai Accent eller Chevrolet Atos) kör upp för vägen/backen som går här utanför. Men den kvinnliga föraren kommer inte längre upp i backen än till precis utanför vår stuga, som är ungefär halvvägs upp, innan hennes dåliga däck i kombination med usel vinterbil och värdelös körstil resulterar i att hon kör fast med "röven" i en snödriva och blir ståendes "på tvärsen" mitt över vägen. Innifrån stugan ser vi hur hon med motorn rusande i 7000 varv/sek och med hjulen vridna i nästintill 90 graders lutning uppåt försöker komma loss. Det går, som de flesta troligtvis redan gissat, inte speciellt bra. Sagt och gjort så trär jag och farfadern på oss skorna och klampar ut samtidigt som Lotta och farmor placerar barnen på stolar vid fönstret för att titta. Ja, jag hatar också publik vid liknande situationer men nu var det trots allt vi som gick för att hjälpa så då tycker jag att "våra" hade rätt att agera stirrande åskådare. I alla fall. Samtidigt som vi börjar knuffa bak på bilen och tanten, som blir mer och mer hysterisk, fortsätter att rusa motorn, trots att vi sagt åt henne att gasa försiktigt och starta på tvåans växel, kommer en vinglande gubbe med en "fuskpudel" (beteckning för hund som ser ut precis som en pudel men som är alldeles för stor för att vara en "riktig" pudel) ned för backen. Han går fram emot bilen, lägger huvudet på sned och frågar tanten, som nu återigen gått ur bilen;
- "Har du kört fast?"
- "Nä, hon står bara här, tvärs över vägen, med bilens bakdel intryckt i en tvåmeters snödriva och rusar motorn till absurdum, med två främmande människor knuffandes bakom, för att det är ett så fantastiskt underhållande kvällsnöje att en sammanslagning utav Bingolotto och Melodifestivalen, ur tantens tycke, hade liknat en likvaka i jämförelse!" - hinner jag tänka men biter mig i läppen samtidigt som det tack vare tantens svar går upp för mig att detta med största sannolikhet är hennes gubbe som kommit vinglandes ned för vägen.
Tanten fortsätter gasa som en galning. Jag och farfar fortsätter, med allt större vemod, knuffa på men vad gör gubben? Jo, samtidigt som bilen guppar 1 meter fram och tillbaka, motorn håller på och sprängas och hunden håller på att skälla sönder stämbanden så börjar gubben rycka i dörren till passagerarsidan. I det läget har jag verkligen ingen aning om vad han sysslar med. Ska han försöka hjälpa till att dra upp bilen genom att hålla en hand i handtaget och den andra i kopplet hinner jag tänka och jo, det är faktiskt precis så det ser ut i det läget. Men nej, det är värre än så. Mitt i all kallabalik så har han kommit på den brilljanta idén att han ska, utan att säga/föreslå det så vi andra kan sluta med att knuffa/gasa för en stund, ha in hunden i bilen. Detta är oerhört nära i att resultera i att hunden blir överkörd vid mer än ett tillfälle och när han slutligen fått in hunden så börjar tanten skälla på honom över att han släppte in hunden i bilen. Total fucking chaos! Vid detta läge försvinner all form utav ödmjukhet och vänlighet ifrån mitt och farfars sinne och vi "säger" helt enkelt till dem att det bästa är om vi övertar ratten varpå farfar går in och sätter sig på förarplatsen. Själv går jag bak och knuffar i takt till farfars gasande som nu ligger på precis den nivå som den ska ligga på då man vill återfå fäste, nämligen så lågt spm möjligt (utan att motorn dör naturligtvis). 1 minut senare har vi inte bara, på egen hand, fått loss bilen, vänt den och placerat den mitt på vägen i rätt körriktning (nedför backen) utan också hunnit höja rösten åt gubbe och tant som placerat både sig själva och hunden 1 meter framför bilen när vi nu väl fått loss den. Oerhört klyftigt och anledningen till varför de hamnade i detta trixiga läge ifrån början, nämligen halkan, verkar vara som bortblåst. Om jag inte gastat åt dem att flytta sig så hade garanterat stått kvar där samtidigt som bilen började glida nedåt. I alla fall. Farfar lägger i handbromsen och vi tackar för oss och börjar gå mot vår stuga igen. Tanten börjar först prata om att hon ska ersätta oss men vi förklarar att detta inte är nödvändigt. Avslutningsvis säger farfar;
- "Nu ska det nog gå bra att komma ned i alla fall."
- "Ja, jo, men kommer jag upp igen nästa gång då?" - svarar tanten med sådan ton att det framgår att hennes plan är att köra ned och vända och därefter göra ett nytt försök att ta sig upp för backen.
SUCK!!!
- "Nej, det är nog bäst att bilen stannar nere nu när det är så här halt" - blir farfars sista ord innan vi med bestämda steg tågar in mot vår middag.
Under den kommande kvarten får vi som middagsunderhållning se hur den vinglige gubben får gå 3 ggr upp och ned till bilen med matkassar innan bilen äntligen försvinner ned för backen. Så kan det gå. Efter en stund fick farfar lite dåligt samvete och sade frågande att man kanske borde ha hjälpt dem att köra upp bilen. - "Äh! Det är ingen idé att ha dåligt samvete för korkade människor." - svarar jag kort vilket utlöser ett kollektivt skratt kring bordet och vi återgår till vår semester.
Dagens sensmoral:
- "Låt inte kärringen köra bara för att du själv ska få supa."
Hahaha!
Det har nu snöat oavbrutet sedan 40 timmar tillbaka. Plogbilen har kört inte mindre än 3 vändor förbi stugorna och det börjar bli svårt att uppskatta hur pass mycket nederbörd som egentligen har fallit. Detta var något som den hysteriska tanten med stupfull make samt oerhört speedade pudeln upptäckte igår kväll ner vi precis skulle sätta oss ned för att äta i förfädernas stuga. En ödmjuk resumé:
Vi skall precis påbörja middagen. Utanför fönstret ser vi hur en liten bil (typ Hyundai Accent eller Chevrolet Atos) kör upp för vägen/backen som går här utanför. Men den kvinnliga föraren kommer inte längre upp i backen än till precis utanför vår stuga, som är ungefär halvvägs upp, innan hennes dåliga däck i kombination med usel vinterbil och värdelös körstil resulterar i att hon kör fast med "röven" i en snödriva och blir ståendes "på tvärsen" mitt över vägen. Innifrån stugan ser vi hur hon med motorn rusande i 7000 varv/sek och med hjulen vridna i nästintill 90 graders lutning uppåt försöker komma loss. Det går, som de flesta troligtvis redan gissat, inte speciellt bra. Sagt och gjort så trär jag och farfadern på oss skorna och klampar ut samtidigt som Lotta och farmor placerar barnen på stolar vid fönstret för att titta. Ja, jag hatar också publik vid liknande situationer men nu var det trots allt vi som gick för att hjälpa så då tycker jag att "våra" hade rätt att agera stirrande åskådare. I alla fall. Samtidigt som vi börjar knuffa bak på bilen och tanten, som blir mer och mer hysterisk, fortsätter att rusa motorn, trots att vi sagt åt henne att gasa försiktigt och starta på tvåans växel, kommer en vinglande gubbe med en "fuskpudel" (beteckning för hund som ser ut precis som en pudel men som är alldeles för stor för att vara en "riktig" pudel) ned för backen. Han går fram emot bilen, lägger huvudet på sned och frågar tanten, som nu återigen gått ur bilen;
- "Har du kört fast?"
- "Nä, hon står bara här, tvärs över vägen, med bilens bakdel intryckt i en tvåmeters snödriva och rusar motorn till absurdum, med två främmande människor knuffandes bakom, för att det är ett så fantastiskt underhållande kvällsnöje att en sammanslagning utav Bingolotto och Melodifestivalen, ur tantens tycke, hade liknat en likvaka i jämförelse!" - hinner jag tänka men biter mig i läppen samtidigt som det tack vare tantens svar går upp för mig att detta med största sannolikhet är hennes gubbe som kommit vinglandes ned för vägen.
Tanten fortsätter gasa som en galning. Jag och farfar fortsätter, med allt större vemod, knuffa på men vad gör gubben? Jo, samtidigt som bilen guppar 1 meter fram och tillbaka, motorn håller på och sprängas och hunden håller på att skälla sönder stämbanden så börjar gubben rycka i dörren till passagerarsidan. I det läget har jag verkligen ingen aning om vad han sysslar med. Ska han försöka hjälpa till att dra upp bilen genom att hålla en hand i handtaget och den andra i kopplet hinner jag tänka och jo, det är faktiskt precis så det ser ut i det läget. Men nej, det är värre än så. Mitt i all kallabalik så har han kommit på den brilljanta idén att han ska, utan att säga/föreslå det så vi andra kan sluta med att knuffa/gasa för en stund, ha in hunden i bilen. Detta är oerhört nära i att resultera i att hunden blir överkörd vid mer än ett tillfälle och när han slutligen fått in hunden så börjar tanten skälla på honom över att han släppte in hunden i bilen. Total fucking chaos! Vid detta läge försvinner all form utav ödmjukhet och vänlighet ifrån mitt och farfars sinne och vi "säger" helt enkelt till dem att det bästa är om vi övertar ratten varpå farfar går in och sätter sig på förarplatsen. Själv går jag bak och knuffar i takt till farfars gasande som nu ligger på precis den nivå som den ska ligga på då man vill återfå fäste, nämligen så lågt spm möjligt (utan att motorn dör naturligtvis). 1 minut senare har vi inte bara, på egen hand, fått loss bilen, vänt den och placerat den mitt på vägen i rätt körriktning (nedför backen) utan också hunnit höja rösten åt gubbe och tant som placerat både sig själva och hunden 1 meter framför bilen när vi nu väl fått loss den. Oerhört klyftigt och anledningen till varför de hamnade i detta trixiga läge ifrån början, nämligen halkan, verkar vara som bortblåst. Om jag inte gastat åt dem att flytta sig så hade garanterat stått kvar där samtidigt som bilen började glida nedåt. I alla fall. Farfar lägger i handbromsen och vi tackar för oss och börjar gå mot vår stuga igen. Tanten börjar först prata om att hon ska ersätta oss men vi förklarar att detta inte är nödvändigt. Avslutningsvis säger farfar;
- "Nu ska det nog gå bra att komma ned i alla fall."
- "Ja, jo, men kommer jag upp igen nästa gång då?" - svarar tanten med sådan ton att det framgår att hennes plan är att köra ned och vända och därefter göra ett nytt försök att ta sig upp för backen.
SUCK!!!
- "Nej, det är nog bäst att bilen stannar nere nu när det är så här halt" - blir farfars sista ord innan vi med bestämda steg tågar in mot vår middag.
Under den kommande kvarten får vi som middagsunderhållning se hur den vinglige gubben får gå 3 ggr upp och ned till bilen med matkassar innan bilen äntligen försvinner ned för backen. Så kan det gå. Efter en stund fick farfar lite dåligt samvete och sade frågande att man kanske borde ha hjälpt dem att köra upp bilen. - "Äh! Det är ingen idé att ha dåligt samvete för korkade människor." - svarar jag kort vilket utlöser ett kollektivt skratt kring bordet och vi återgår till vår semester.
Dagens sensmoral:
- "Låt inte kärringen köra bara för att du själv ska få supa."
Hahaha!
Snö, snö, snö...
...massor utav snö. Sedan ett dygn tillbaka har det fallit ca 2 dm snö. Inget fel med det. Nackdelen är bara att pistvakterna ogärna drar ut med sina pistmaskiner innan det slutat snöa och detta medförde att det blev oerhört svåråkt idag med isbana och 3 decimeters snövallar om vartannat. Enligt CMHI kommer snöandet inte att upphöra förän någon gång framåt eftermiddagen imorgon men vi får väl hoppas att pistmaskinerna tar sig en sväng ikväll ändå för annars kommer det inte bli någon trevlig skiddag imorgon.
Tännäs 18 feb kl. 16.30
(Samtliga bilder som publiceras på denna sida hänvisas till respektive upphovsrättsinnehavare eller, i de fall upphovsrättsinnehavare ej har kunnat spåras, källa. Samtliga bilder som publiceras på denna sida är upphovsrättskyddade enligt lag och får ej kopieras, spridas eller användas utan hänvisning och tillstånd , om ej annat anges. I de fall då hänvisning saknas är blogginnehavaren upphovsrättsinnehavare.)
fortsättning... Tännäs 16 feb
Vi har precis avslutat en härlig eftermiddag med massor av skidåkning, 15 minusgrader, värmande nyponsoppa/kaffe, härliga praktvurpor signerade konungen själv samt Dryden. Barnen har åkt mängder med pulka, tittat på renar, lekt i värmestugan och svalt mängder med snor från rinnande näsor. Precis som det ska vara!
Nu sitter vi och njuter inomhus i förfädernas stuga . Mansfolket samt den bitska kärringen Carina dricker whisky och Lotta läppjar på en Martini. Det ska nog bli folk av henne också en vacker dag. Det är dock med sorg som vi meddelar att vår käre vän Dryden inte längre finns med oss. Må frid följa hans själ...
...under hans färd mot Östersund. Troligtvis skämdes han så outhärdligt över att ha stått för Tänndalens mest spektakulära vurpa denna dag att han, när ingen såg, satte sig i bilen och begav sig av hemåt. Att han dessutom visade upp fjällvärldens mest feminina (shockrosa) kaffetermos tidigare i eftermiddag samt att gårdagens alkoholintag i vin fortfarande gjorde sig påmind hjälpte troligtvis hans beslut på traven. Haha! Nej, skämt åsido så var det ofrånkomligt jobb under tisdagen samt säsongens första fotbollsträning på konstgräs som hägrade hemma i Östersund som var anledningen till avskedet.
Nu ser vi fram emot en lugn kväll med god mat och dryck. Kanske blir det något parti spel, exempelvis Trivial Pursuit, ikväll. Den som lever får se.
Nu sitter vi och njuter inomhus i förfädernas stuga . Mansfolket samt den bitska kärringen Carina dricker whisky och Lotta läppjar på en Martini. Det ska nog bli folk av henne också en vacker dag. Det är dock med sorg som vi meddelar att vår käre vän Dryden inte längre finns med oss. Må frid följa hans själ...
...under hans färd mot Östersund. Troligtvis skämdes han så outhärdligt över att ha stått för Tänndalens mest spektakulära vurpa denna dag att han, när ingen såg, satte sig i bilen och begav sig av hemåt. Att han dessutom visade upp fjällvärldens mest feminina (shockrosa) kaffetermos tidigare i eftermiddag samt att gårdagens alkoholintag i vin fortfarande gjorde sig påmind hjälpte troligtvis hans beslut på traven. Haha! Nej, skämt åsido så var det ofrånkomligt jobb under tisdagen samt säsongens första fotbollsträning på konstgräs som hägrade hemma i Östersund som var anledningen till avskedet.
Nu ser vi fram emot en lugn kväll med god mat och dryck. Kanske blir det något parti spel, exempelvis Trivial Pursuit, ikväll. Den som lever får se.
Tännäs 16 feb
kl 2.04: Blir väckt av Lotta, efter att ha somnat ihop med barnen vid läggning 4 timmar tidigare, som tycker att jag ska bädda upp bäddsoffan och tillika vår säng under veckan.
7.30:
Vidar vaknar och känner troligtvis inte igen sig. Kommer ut till vår säng och somnar om.
8.30:
Alarmet på mobilen talar om att det är dags att gå upp.
8.55:
Jag och Vidar går upp. Väcker Leylia och Lotta.
9.30:
Frukost hos barnens farmor och farfar i stuga 10, 100 meter ifrån vår. Brakfrukost med alla tänkbara konstellationer pålägg, bröd, ägg, gröt m.m har verkligen blivit signikativt med våra semestrar i fjällen.
Nu:
Frukostbordet dukas av. Vidar och Leylia tittar på Alfons Åberg på tv. Lotta leker med Drydens iphone och själv tittar jag ut över det snöklädda landskapet. Det har fallit 1-2 cm nysnö inatt och det lovar gott inför dagens skidåkning. Idag är det dessutom premiär med de nya skidorna.
Fortsättning följer...
7.30:
Vidar vaknar och känner troligtvis inte igen sig. Kommer ut till vår säng och somnar om.
8.30:
Alarmet på mobilen talar om att det är dags att gå upp.
8.55:
Jag och Vidar går upp. Väcker Leylia och Lotta.
9.30:
Frukost hos barnens farmor och farfar i stuga 10, 100 meter ifrån vår. Brakfrukost med alla tänkbara konstellationer pålägg, bröd, ägg, gröt m.m har verkligen blivit signikativt med våra semestrar i fjällen.
Nu:
Frukostbordet dukas av. Vidar och Leylia tittar på Alfons Åberg på tv. Lotta leker med Drydens iphone och själv tittar jag ut över det snöklädda landskapet. Det har fallit 1-2 cm nysnö inatt och det lovar gott inför dagens skidåkning. Idag är det dessutom premiär med de nya skidorna.
Fortsättning följer...
Måndagsträning
Det blev träning ikväll, förkylningen till trots och hittils känns det faktiskt helt okej. Inga galna hostattacker eller astmaanfall ännu. Och med tanke på hur mycket nya olika tekniker vi fick pröva på idag så var det nog tur att jag pallrade mig iväg. Även om man har lite försprång gentemot flera utav de andra nybörjarna genom min tidigare kamsportsträning så är det ändå mycket som är helt nytt. Det är trots allt en helt annan sport/gren mot det jag kört tidigare.
En annan intressant aspekt som jag kommit att tänka på nu under de 4 första träningarna är att man numera tillhör "gubb"-kategorin under träningen. Under detta "nybörjarintag" så är det blandade åldrar från 15 år och uppåt och ska jag vara helt ärlig så är detta med att i sammanhanget vara gubbe en helt ny erfarenhet för mig, i alla fall med sådan här tydlighet. Hittils har jag nog ständigt räknat mig själv som ungdom i alla möjliga situationer men det verkar tydligen ligga något i det där att SJ höjer priserna från den dagen du fyllt 26. Inte så att jag har några problem med att umgås med de yngre förmågorna men de verkar genomgå någon förvandling i bemötandet så fort de talar/sparrar/tränar ihop med någon ur min ålderskategori och uppåt. Helt plötsligt blir de gravallvarliga, stärker rösten med ett hummande och talar mycket långsammare. Va fan! Har jag blivit senil bara för att jag bytt åldersfack så att folk känner att de behöver tala sakta och enkelt till mig? Nej, skämt åsido så är det faktiskt en bra nybörjargrupp. Det är lättsam stämning, även om jag ibland tycker den kan bli lite väl lättsam, bra instruktörer och alla fungerar bra ihop med alla trots att alla ligger på olika nivåer både vad det gäller fysik, smidighet och mentalitet. Alla, utav de som är kvar, är seriösa och det är något jag uppskattar.
En sak som jag dock känner mig lite kluven inför, men som jag tror och hoppas ändrar sig ju längre fram i träningen vi kommer, är att jag hittils uppfattar Taekwondon som lite väl tam. Jag snackade med en kille som, liksom jag, kom tidigt idag och vi värmde upp lite innan träningen började. Han hade tränat taekwondo tidigare men haft ett uppehåll på 8 år (!) så därför kände han att han vill börja med "the basics" igen innan han gick in bland de graderade. I alla fall så började vi snacka lite om min tidigare träning och precis som vanligt så märktes det tydligt att så fort jag sade Karate så fick han, liksom många andra tidigare fått, en klar bild i huvudet utav Karate-kid-filmerna, så han hade lite svårt att förstå hur jag kunde känna att taekwondon var tam och inte lika hård. Jag svarade honom att efter tredje träningspasset jag hade i Kyokushin Karate så kom jag hem med sönderslagna knogar på båda händer. Längre fram när kumiten, regelrätt kamp, kom igång så fick man vara glad om man kunde gå dagen efter p.g.a sina söndersparkade fötter och smalben samt de lårkakor man ådragit sig. När jag sen också nämnde att de enda skydd vi hade var handskar samt att allt utom grappling, klös och riv samt slag/sparkar mot bakhuvudet är tillåtet redan ifrån första gradering så log han bara och så talade vi inte mer om den saken. Jag hoppas dock att taekwondon en dag ska kunna locka fram och tillfredställa mig minst lika mycket oc på samma vis som Kyoksuhin gjorde för mig under tiden i Östersund.
En annan sak som grämer mig är att jag hela tiden säger fel saker genom att använda de japanska termer jag är van vid sedan tidigare trots att jag faktiskt lärt mig flera utav de koreanska. Det är nästan som att jag, när jag blir osäker på den koreanska termen, använder den japanska som jag kan. Vilket på sätt och vis är en större skymf än att säga det på svenska.
- "Calle! Inom Taekwondo talar vi enbart koreanska!"
- "Osu, sempai!" - svarar Calle och så får han sig ytterligare en utskällning
En annan intressant aspekt som jag kommit att tänka på nu under de 4 första träningarna är att man numera tillhör "gubb"-kategorin under träningen. Under detta "nybörjarintag" så är det blandade åldrar från 15 år och uppåt och ska jag vara helt ärlig så är detta med att i sammanhanget vara gubbe en helt ny erfarenhet för mig, i alla fall med sådan här tydlighet. Hittils har jag nog ständigt räknat mig själv som ungdom i alla möjliga situationer men det verkar tydligen ligga något i det där att SJ höjer priserna från den dagen du fyllt 26. Inte så att jag har några problem med att umgås med de yngre förmågorna men de verkar genomgå någon förvandling i bemötandet så fort de talar/sparrar/tränar ihop med någon ur min ålderskategori och uppåt. Helt plötsligt blir de gravallvarliga, stärker rösten med ett hummande och talar mycket långsammare. Va fan! Har jag blivit senil bara för att jag bytt åldersfack så att folk känner att de behöver tala sakta och enkelt till mig? Nej, skämt åsido så är det faktiskt en bra nybörjargrupp. Det är lättsam stämning, även om jag ibland tycker den kan bli lite väl lättsam, bra instruktörer och alla fungerar bra ihop med alla trots att alla ligger på olika nivåer både vad det gäller fysik, smidighet och mentalitet. Alla, utav de som är kvar, är seriösa och det är något jag uppskattar.
En sak som jag dock känner mig lite kluven inför, men som jag tror och hoppas ändrar sig ju längre fram i träningen vi kommer, är att jag hittils uppfattar Taekwondon som lite väl tam. Jag snackade med en kille som, liksom jag, kom tidigt idag och vi värmde upp lite innan träningen började. Han hade tränat taekwondo tidigare men haft ett uppehåll på 8 år (!) så därför kände han att han vill börja med "the basics" igen innan han gick in bland de graderade. I alla fall så började vi snacka lite om min tidigare träning och precis som vanligt så märktes det tydligt att så fort jag sade Karate så fick han, liksom många andra tidigare fått, en klar bild i huvudet utav Karate-kid-filmerna, så han hade lite svårt att förstå hur jag kunde känna att taekwondon var tam och inte lika hård. Jag svarade honom att efter tredje träningspasset jag hade i Kyokushin Karate så kom jag hem med sönderslagna knogar på båda händer. Längre fram när kumiten, regelrätt kamp, kom igång så fick man vara glad om man kunde gå dagen efter p.g.a sina söndersparkade fötter och smalben samt de lårkakor man ådragit sig. När jag sen också nämnde att de enda skydd vi hade var handskar samt att allt utom grappling, klös och riv samt slag/sparkar mot bakhuvudet är tillåtet redan ifrån första gradering så log han bara och så talade vi inte mer om den saken. Jag hoppas dock att taekwondon en dag ska kunna locka fram och tillfredställa mig minst lika mycket oc på samma vis som Kyoksuhin gjorde för mig under tiden i Östersund.
En annan sak som grämer mig är att jag hela tiden säger fel saker genom att använda de japanska termer jag är van vid sedan tidigare trots att jag faktiskt lärt mig flera utav de koreanska. Det är nästan som att jag, när jag blir osäker på den koreanska termen, använder den japanska som jag kan. Vilket på sätt och vis är en större skymf än att säga det på svenska.
- "Calle! Inom Taekwondo talar vi enbart koreanska!"
- "Osu, sempai!" - svarar Calle och så får han sig ytterligare en utskällning
Värden
Ibland verkar det fanimig vara på tok för mycket begärt att någon någongång ska få vara glad i mer än en dag. Varför se fram emot någonting alls? Varför kasta bort pengar på något som ingen ändå vill vara med om? Varför bry sig överhuvud taget när man kan vandra omkring och göra precis samma saker vecka efter vecka och sakteliga glömma bort vad fan livet en gång handlade om.
Pengar? Kändisskap? Mest prylar? Popularitet? Snyggast kläder? Perfekta naglar? Mest pimpade bil?
Räkna bort allt detta och fundera på vad du har kvar. Om det inte överstiger värdet av ovan nämnda ting så tycker jag fanimig synd om dig för då har du prioriterat fel! Alla kan dock ändra sig och det är ytterst sällan det är för sent för det.
Pengar? Kändisskap? Mest prylar? Popularitet? Snyggast kläder? Perfekta naglar? Mest pimpade bil?
Räkna bort allt detta och fundera på vad du har kvar. Om det inte överstiger värdet av ovan nämnda ting så tycker jag fanimig synd om dig för då har du prioriterat fel! Alla kan dock ändra sig och det är ytterst sällan det är för sent för det.
Snabbresumé v.6
Måndag:
Trots det celebra statsbesöket ifrån norr (Daniella och Robbelina) så inleds veckan med jobb, om än bara halvdag. Vid 10-snåret anländer en efterlängtad sändning á 500 sommardäck ifrån Finland som ska lastas av, kontrolleras, lagerföras och slutligen monteras. Ett hästgöra med andra ord och då är detta enda bara den andra utav 3 sådana här sändningar vi väntar oss under denna lågsäsong. Som lageransvarig har man att göra.
Efter ytterligare två timmar, ett telefonsamtal senare, kungligt besök i kyrkan samt ca en timmes väntetid (vem är förvånad? :P ) så beträder de båda norrbaggarna borgen. Till toner utav män med feminina stämmor skålas det till minnen från fornstora dar och en hyllning till morgondagen innan resan mot göternas borg påbörjas. Väl på plats följer en strålande afton bestående av mycket och god dryck, magnifik tysk gladhårdrock samt förstaklassigt sällskap. En kväll för gudarna att minnas och som säkerligen kommer locka till skratt och skämt mången gång framöver.
Tisdag:
Hm. Atmosfäriska störningar. Kontakt upprättas först vid 12-snåret. En rakt igenom lugn och vilsam dag. Gladast av alla var dock barnen som tack vare sin pappas bedrifter kvällen innan inte behövde gå hel dag på dagis utan fick komma hem och leka istället.
Onsdag:
Tillbaka på jobbet. Utav någon anledning kan spår ifrån måndagen fortfarande uppfattas i den kungliga knoppen. Konungen själv börjar att fundera och kommer slutligen fram till att den helt och hållet oförtjänta ohälsan måste härröra från det tobaksintag som påtvingades under måndagen. Någon annan logisk förklaring är svår att upptäcka. För oinvigda så har konungen själv sedan den femte dagen detta år helt och hållet lagt dessa produkter åt sidan. Något som i början fick rejäla konsekvenser för både knopp och kropp. Ett visst dåligt omdöme måste underligt nog ha infunnit sig under måndagen. En lärdom rikare konstateras vi vara.
Onsdag eftermiddag börjar oväntat trevligt då konungen självs beställda tröjpaket ligger i brevlådan vid hemkomst. 3 dagars leveranstid från swedrock.se. Inte illa. För andra gången i rad dessutom.
Framåt kvällningen anländer barnpassare från grannriket Ingalillien. Mycket välkommet då detta innebär att konungen själv kan ägna sig åt sitt nya favoritgöra. Den omnämnde har nämligen återupptagit sitt kampsportsutövande och spenderar numera 2-3 kvällar i veckan hos Kumgang.
Torsdag:
Jobb, barnhämtning, husbestyr och allmänt trevligt vardagskaos. Detta var också kvällen då Lotta först nämnde att hon kände sig lite tjock i halsen.
Fredag:
Då konungen själv åker samt anländer till jobbet känner denne att något mystiskt på nytt börjar påverka hälsan. Halsen tjocknar, näsan nyser och en viss yrsel infinner sig. Wtf! Ska vi bli förkylda både Lotta och jag? Om det bara hade varit så väl. Vid hemkomst denna fredagkväll möts konungen själv vid dörren utav världens mest snoriga dotter. Kronprins Vidar verkar dock fortfarande helt okej och enligt Calledoniska traditioner så är fredag kväll även känd som badkväll för konungen själv och Vidar. Med facit i hand kanske det hade varit bättre att bryta traditionen just denna fredag men det är också lätt att vara efterklok. Vidar hade i och för sig så skoj att han knappast hade stannat hemma oavsett tillstånd. Kvällen avslutas med en hel ljuvligt smakande kyckling och Let's Dance (Lottas val) framför tv'n.
Lördag natt:
Sovtid: ca 2-3 timmar
Övrig tid: Trösta Leylia samt försöka lindra hennes förkylning. Rossel, hosta, 100% igentäppt näsa.
Lördag:
Efter alldeles för lite sömn är vi tre (Calle, Lotta & Leylia) halvdöda varelser som lider hårt med våra förkylningar. Dessa har nu slagit hårt även åt mig själv och Lotta. Lyckas trots detta skrapa mig iväg till Vianor för att fortsätta husvagnsrenoveringen. Stamfader Dan möter upp en stund senare och lördagen utvecklas, trots misserabel hälsa, till en riktigt produktiv dag. Detsamma gäller inte hemmafronten. Väl hemma igen lördag kväll så visar det sig att Leylias förkylning inte blivit ett dugg bättre och nu är Lotta, trött efter en hel dag med sin egen samt Leylias förkylning, riktigt slutkörd. Återståenmde del utav lördagen ägnas åt Melodifestival (återigen Lottas val) samt en riktigt god middag bestående utav fläskfilemedaljonger, mango- och paprikachutney samt rikligt med sallad.
Söndag natt:
Läs lördag natt och dubbla det med två.
Söndag morgon 7.30:
Calle går upp tillsammans med barnen. Leylia är så tät att hon inte kan ligga ner längre. Calles förkylning har nu renderat i att dennes näsa mer påminner om ett vattenfall än något annat. Detta blogginlägg påbörjas. Lotta, som haft en stor del utav nattpasset, får sova vidare till 10 då hon blir väckt till nybakade scones och framdukad frukost. Huruvida det uppskattades får ni fråga henne om. Hennes förkylda tillstånd gjorde det svårt att utläsa några som helst känsloyttringar.
Nu:
*Host, host* - hörs inne ifrån tv'n. Leylia tittar på Mumintrollen. Vidar spelar keyboard. Lotta har knallat över till Andréassonien för att få hjälp med momsdeklarationen. Kul att sitta och räkna i hennes tillstånd. Skulle inte tro det. Förhoppningsvis kommer Calle iväg till husvagnen även denna eftermiddag men inget utlovas. Detta inlägg avslutas tillsammans med dagen femte kopp kaffe och sjuttioelfte snytning. Aj, vad pappret river.
Trots det celebra statsbesöket ifrån norr (Daniella och Robbelina) så inleds veckan med jobb, om än bara halvdag. Vid 10-snåret anländer en efterlängtad sändning á 500 sommardäck ifrån Finland som ska lastas av, kontrolleras, lagerföras och slutligen monteras. Ett hästgöra med andra ord och då är detta enda bara den andra utav 3 sådana här sändningar vi väntar oss under denna lågsäsong. Som lageransvarig har man att göra.
Efter ytterligare två timmar, ett telefonsamtal senare, kungligt besök i kyrkan samt ca en timmes väntetid (vem är förvånad? :P ) så beträder de båda norrbaggarna borgen. Till toner utav män med feminina stämmor skålas det till minnen från fornstora dar och en hyllning till morgondagen innan resan mot göternas borg påbörjas. Väl på plats följer en strålande afton bestående av mycket och god dryck, magnifik tysk gladhårdrock samt förstaklassigt sällskap. En kväll för gudarna att minnas och som säkerligen kommer locka till skratt och skämt mången gång framöver.
Tisdag:
Hm. Atmosfäriska störningar. Kontakt upprättas först vid 12-snåret. En rakt igenom lugn och vilsam dag. Gladast av alla var dock barnen som tack vare sin pappas bedrifter kvällen innan inte behövde gå hel dag på dagis utan fick komma hem och leka istället.
Onsdag:
Tillbaka på jobbet. Utav någon anledning kan spår ifrån måndagen fortfarande uppfattas i den kungliga knoppen. Konungen själv börjar att fundera och kommer slutligen fram till att den helt och hållet oförtjänta ohälsan måste härröra från det tobaksintag som påtvingades under måndagen. Någon annan logisk förklaring är svår att upptäcka. För oinvigda så har konungen själv sedan den femte dagen detta år helt och hållet lagt dessa produkter åt sidan. Något som i början fick rejäla konsekvenser för både knopp och kropp. Ett visst dåligt omdöme måste underligt nog ha infunnit sig under måndagen. En lärdom rikare konstateras vi vara.
Onsdag eftermiddag börjar oväntat trevligt då konungen självs beställda tröjpaket ligger i brevlådan vid hemkomst. 3 dagars leveranstid från swedrock.se. Inte illa. För andra gången i rad dessutom.
Framåt kvällningen anländer barnpassare från grannriket Ingalillien. Mycket välkommet då detta innebär att konungen själv kan ägna sig åt sitt nya favoritgöra. Den omnämnde har nämligen återupptagit sitt kampsportsutövande och spenderar numera 2-3 kvällar i veckan hos Kumgang.
Torsdag:
Jobb, barnhämtning, husbestyr och allmänt trevligt vardagskaos. Detta var också kvällen då Lotta först nämnde att hon kände sig lite tjock i halsen.
Fredag:
Då konungen själv åker samt anländer till jobbet känner denne att något mystiskt på nytt börjar påverka hälsan. Halsen tjocknar, näsan nyser och en viss yrsel infinner sig. Wtf! Ska vi bli förkylda både Lotta och jag? Om det bara hade varit så väl. Vid hemkomst denna fredagkväll möts konungen själv vid dörren utav världens mest snoriga dotter. Kronprins Vidar verkar dock fortfarande helt okej och enligt Calledoniska traditioner så är fredag kväll även känd som badkväll för konungen själv och Vidar. Med facit i hand kanske det hade varit bättre att bryta traditionen just denna fredag men det är också lätt att vara efterklok. Vidar hade i och för sig så skoj att han knappast hade stannat hemma oavsett tillstånd. Kvällen avslutas med en hel ljuvligt smakande kyckling och Let's Dance (Lottas val) framför tv'n.
Lördag natt:
Sovtid: ca 2-3 timmar
Övrig tid: Trösta Leylia samt försöka lindra hennes förkylning. Rossel, hosta, 100% igentäppt näsa.
Lördag:
Efter alldeles för lite sömn är vi tre (Calle, Lotta & Leylia) halvdöda varelser som lider hårt med våra förkylningar. Dessa har nu slagit hårt även åt mig själv och Lotta. Lyckas trots detta skrapa mig iväg till Vianor för att fortsätta husvagnsrenoveringen. Stamfader Dan möter upp en stund senare och lördagen utvecklas, trots misserabel hälsa, till en riktigt produktiv dag. Detsamma gäller inte hemmafronten. Väl hemma igen lördag kväll så visar det sig att Leylias förkylning inte blivit ett dugg bättre och nu är Lotta, trött efter en hel dag med sin egen samt Leylias förkylning, riktigt slutkörd. Återståenmde del utav lördagen ägnas åt Melodifestival (återigen Lottas val) samt en riktigt god middag bestående utav fläskfilemedaljonger, mango- och paprikachutney samt rikligt med sallad.
Söndag natt:
Läs lördag natt och dubbla det med två.
Söndag morgon 7.30:
Calle går upp tillsammans med barnen. Leylia är så tät att hon inte kan ligga ner längre. Calles förkylning har nu renderat i att dennes näsa mer påminner om ett vattenfall än något annat. Detta blogginlägg påbörjas. Lotta, som haft en stor del utav nattpasset, får sova vidare till 10 då hon blir väckt till nybakade scones och framdukad frukost. Huruvida det uppskattades får ni fråga henne om. Hennes förkylda tillstånd gjorde det svårt att utläsa några som helst känsloyttringar.
Nu:
*Host, host* - hörs inne ifrån tv'n. Leylia tittar på Mumintrollen. Vidar spelar keyboard. Lotta har knallat över till Andréassonien för att få hjälp med momsdeklarationen. Kul att sitta och räkna i hennes tillstånd. Skulle inte tro det. Förhoppningsvis kommer Calle iväg till husvagnen även denna eftermiddag men inget utlovas. Detta inlägg avslutas tillsammans med dagen femte kopp kaffe och sjuttioelfte snytning. Aj, vad pappret river.
