I denna ljuva vintertid
För de som ännu inte märkt av det så är det snart november. Morgornarna blir kallare och kallare samtidigt som dagens ljusa timmar blir färre och färre. Vintern nalkas med allt som hör där till. Varenda butik i stan har redan börjat sälja massproducerat julpynt och även om jag älskar yulen på alla sätt och vis så blir jag ändå lite deprimerad utav att se den hysteri som en av våra finaste högtider (nä, inte någon tokstolles födelse, utan läs; Yule) har utvecklats till.
I vilket fall som helst så ser jag verkligen fram emot denna kommande yule. Inte minst för barnens skull men också för att det blir vår första yule i vårt älskade hus. Hoppas samtidigt på rikligt med snö och många minusgrader. Sitter i detta nu och tittar ut genom fönstret från kontoret och ut över det (än så länge) gröngula landskapet utanför med dess kullar och skogar. Så här i vinterfilosoferandet så är det svårt att inte tänka tillbaka på alla vintrar jag har spenderat just på detta område, i dessa backar och i dessa skogar. Hur oerhört mycket roligt jag och mina bröder har haft då vi alldeles genomsvettiga sprang upp och ner för backen med våra pulkor/snowracers/åklappar. Hur vi sprang iväg och låtsades inte höra när mamma eller pappa ropade efter oss och sade åt oss att det var dags att gå in. Inte hade vi tid med det. Vintern varade ju så kort tid och jag ville vara ute jämt, jämt, jämt! Var det inte pulkaåkning så kunde det vara snöbollskrig, snögubbebyggande eller isåkande i någon rutschbana. Fasen vad lyckliga vi var. Men det bästa utav allt med de här minnena är inte att tänka på hur kul vi hade. Det är att tänka på att förhoppningsvis så kommer mina egna barn, kommande vintrar, att få uppleva dessa stunder av total lycka i precis samma backar och skogar som jag själv en gång kände. Och jag kommer att ha svårt att inte dra på mungipan om/när de låtsas att inte höra när jag ropar efter dem att det är dags att gå in...
I vilket fall som helst så ser jag verkligen fram emot denna kommande yule. Inte minst för barnens skull men också för att det blir vår första yule i vårt älskade hus. Hoppas samtidigt på rikligt med snö och många minusgrader. Sitter i detta nu och tittar ut genom fönstret från kontoret och ut över det (än så länge) gröngula landskapet utanför med dess kullar och skogar. Så här i vinterfilosoferandet så är det svårt att inte tänka tillbaka på alla vintrar jag har spenderat just på detta område, i dessa backar och i dessa skogar. Hur oerhört mycket roligt jag och mina bröder har haft då vi alldeles genomsvettiga sprang upp och ner för backen med våra pulkor/snowracers/åklappar. Hur vi sprang iväg och låtsades inte höra när mamma eller pappa ropade efter oss och sade åt oss att det var dags att gå in. Inte hade vi tid med det. Vintern varade ju så kort tid och jag ville vara ute jämt, jämt, jämt! Var det inte pulkaåkning så kunde det vara snöbollskrig, snögubbebyggande eller isåkande i någon rutschbana. Fasen vad lyckliga vi var. Men det bästa utav allt med de här minnena är inte att tänka på hur kul vi hade. Det är att tänka på att förhoppningsvis så kommer mina egna barn, kommande vintrar, att få uppleva dessa stunder av total lycka i precis samma backar och skogar som jag själv en gång kände. Och jag kommer att ha svårt att inte dra på mungipan om/när de låtsas att inte höra när jag ropar efter dem att det är dags att gå in...
Lite intressant info till berörda.
De utsända spionerna har avrapporterat till kungliga ministeriet att det går rykten bland byborna som hävdar att kungariket skulle hava obetalda skulder till något främmande rike. som ej ens behöver nämnas vid namn. Det kungliga rådet har således beslutat sig för att en kungörelse i dagsläget vore lämplig.
Vartenda öre som familjen belånade under dess vistelse i nordligare delar av landet är sedan länge återbetald med råge. Den som påstår eller hävdar annorlunda är ingenting annat än en vidrig lögnare/lögnerska. Tydligen lämpar det sig i vissa kretsar att enbart förtälja de bitar av historien som tillför något till egennyttan.
Vartenda öre som familjen belånade under dess vistelse i nordligare delar av landet är sedan länge återbetald med råge. Den som påstår eller hävdar annorlunda är ingenting annat än en vidrig lögnare/lögnerska. Tydligen lämpar det sig i vissa kretsar att enbart förtälja de bitar av historien som tillför något till egennyttan.
Slut på kungörelse.
Lägenhet till salu - del 1
Renovering av lägenhet pågår.
1. Det är förbannat trist att riva gammalt spackel från ett betongtak 260 centimeter över parkettgolv.
2. Det är åt sogen förbannat tråkigt att spackla igen de nyframkomna bautahålen i taket efter ovan nämnda rivning.
3. Det är helt jävla förbannat fantastiskt vad frustrerande, blodkärl-som-sitter-vid-tinningen-sprängande och nedrans skitsurt det är att slipa bort det förbannade spacklet som man kletat på i extra stora drivor (läs "kockel" alla Dalsländsiskor) bara för att täcka de förbaskade hålen (som omnämns i punkt 1 och 2) och för att minimera risken av att man ska få spackla om, vilket man ändå blir tvungen att göra eftersom att man blir så förbannat trött i axlarna efter 8 timmars slipning att man slipar lite för mycket på en punkt så den förbannade fuskcementen som hållit ihop kåken sedan den byggdes 1942, hånfullt visar upp sitt gråa flin och säger: "tänk om du bara hade varit lite mer noggrann"!!!
...någon som känner någon bra hjärnskrynklare?
1. Det är förbannat trist att riva gammalt spackel från ett betongtak 260 centimeter över parkettgolv.
2. Det är åt sogen förbannat tråkigt att spackla igen de nyframkomna bautahålen i taket efter ovan nämnda rivning.
3. Det är helt jävla förbannat fantastiskt vad frustrerande, blodkärl-som-sitter-vid-tinningen-sprängande och nedrans skitsurt det är att slipa bort det förbannade spacklet som man kletat på i extra stora drivor (läs "kockel" alla Dalsländsiskor) bara för att täcka de förbaskade hålen (som omnämns i punkt 1 och 2) och för att minimera risken av att man ska få spackla om, vilket man ändå blir tvungen att göra eftersom att man blir så förbannat trött i axlarna efter 8 timmars slipning att man slipar lite för mycket på en punkt så den förbannade fuskcementen som hållit ihop kåken sedan den byggdes 1942, hånfullt visar upp sitt gråa flin och säger: "tänk om du bara hade varit lite mer noggrann"!!!
...någon som känner någon bra hjärnskrynklare?
Plask plask!
Ibland känns bildtext överflödig...
Det är JÄTTEKUL att bada helt enkelt.
