calledonien

16.13:

Det har nu snöat oavbrutet sedan 40 timmar tillbaka. Plogbilen har kört inte mindre än 3 vändor förbi stugorna och det börjar bli svårt att uppskatta hur pass mycket nederbörd som egentligen har fallit. Detta var något som den hysteriska tanten med stupfull make samt oerhört speedade pudeln upptäckte igår kväll ner vi precis skulle sätta oss ned för att äta i förfädernas stuga. En ödmjuk resumé:

Vi skall precis påbörja middagen. Utanför fönstret ser vi hur en liten bil (typ Hyundai Accent eller Chevrolet Atos) kör upp för vägen/backen som går här utanför. Men den kvinnliga föraren kommer inte längre upp i backen än till precis utanför vår stuga, som är ungefär halvvägs upp, innan hennes dåliga däck i kombination med usel vinterbil och värdelös körstil resulterar i att hon kör fast med "röven" i en snödriva och blir ståendes "på tvärsen" mitt över vägen. Innifrån stugan ser vi hur hon med motorn rusande i 7000 varv/sek och med hjulen vridna i nästintill 90 graders lutning uppåt försöker komma loss. Det går, som de flesta troligtvis redan gissat, inte speciellt bra. Sagt och gjort så trär jag och farfadern på oss skorna och klampar ut samtidigt som Lotta och farmor placerar barnen på stolar vid fönstret för att titta. Ja, jag hatar också publik vid liknande situationer men nu var det trots allt vi som gick för att hjälpa så då tycker jag att "våra" hade rätt att agera stirrande åskådare. I alla fall. Samtidigt som vi börjar knuffa bak på bilen och tanten, som blir mer och mer hysterisk, fortsätter att rusa motorn, trots att vi sagt åt henne att gasa försiktigt och starta på tvåans växel, kommer en vinglande gubbe med en "fuskpudel" (beteckning för hund som ser ut precis som en pudel men som är alldeles för stor för att vara en "riktig" pudel) ned för backen. Han går fram emot bilen, lägger huvudet på sned och frågar tanten, som nu återigen gått ur bilen;
- "Har du kört fast?"
- "Nä, hon står bara här, tvärs över vägen, med bilens bakdel intryckt i en tvåmeters snödriva och rusar motorn till absurdum, med två främmande människor knuffandes bakom, för att det är ett så fantastiskt underhållande kvällsnöje att en sammanslagning utav Bingolotto och Melodifestivalen, ur tantens tycke,  hade liknat en likvaka i jämförelse!" - hinner jag tänka men biter mig i läppen samtidigt som det tack vare tantens svar går upp för mig att detta med största sannolikhet är hennes gubbe som kommit vinglandes ned för vägen.
Tanten fortsätter gasa som en galning. Jag och farfar fortsätter, med allt större vemod, knuffa på men vad gör gubben? Jo, samtidigt som bilen guppar 1 meter fram och tillbaka, motorn håller på och sprängas och hunden håller på att skälla sönder stämbanden så börjar gubben rycka i dörren till passagerarsidan. I det läget har jag verkligen ingen aning om vad han sysslar med. Ska han försöka hjälpa till att dra upp bilen genom att hålla en hand i handtaget och den andra i kopplet hinner jag tänka och jo, det är faktiskt precis så det ser ut i det läget. Men nej, det är värre än så. Mitt i all kallabalik så har han kommit på den brilljanta idén att han ska, utan att säga/föreslå det så vi andra kan sluta med att knuffa/gasa för en stund, ha in hunden i bilen. Detta är oerhört nära i att resultera i att hunden blir överkörd vid mer än ett tillfälle och när han slutligen fått in hunden så börjar tanten skälla på honom över att han släppte in hunden i bilen. Total fucking chaos!  Vid detta läge försvinner all form utav ödmjukhet och vänlighet ifrån mitt och farfars sinne och vi "säger" helt enkelt till dem att det bästa är om vi övertar ratten varpå farfar går in och sätter sig på förarplatsen. Själv går jag bak och knuffar i takt till farfars gasande som nu ligger på precis den nivå som den ska ligga på då man vill återfå fäste, nämligen så lågt spm möjligt (utan att motorn dör naturligtvis). 1 minut senare har vi inte bara, på egen hand, fått loss bilen, vänt den och placerat den mitt på vägen i rätt körriktning (nedför backen) utan också hunnit höja rösten åt gubbe och tant som placerat både sig själva och hunden 1 meter framför bilen när vi nu väl fått loss den. Oerhört klyftigt och anledningen till varför de hamnade i detta trixiga läge ifrån början, nämligen halkan, verkar vara som bortblåst. Om jag inte gastat åt dem att flytta sig så hade garanterat stått kvar där samtidigt som bilen började glida nedåt. I alla fall. Farfar lägger i handbromsen och vi tackar för oss och börjar gå mot vår stuga igen. Tanten börjar först prata om att hon ska ersätta oss men vi förklarar att detta inte är nödvändigt. Avslutningsvis säger farfar;
- "Nu ska det nog gå bra att komma ned i alla fall."
- "Ja, jo, men kommer jag upp igen nästa gång då?" - svarar tanten med sådan ton att det framgår att hennes plan är att köra ned och vända och därefter göra ett nytt försök att ta sig upp för backen.
SUCK!!!
- "Nej, det är nog bäst att bilen stannar nere nu när det är så här halt" - blir farfars sista ord innan vi med bestämda steg tågar in mot vår middag.
Under den kommande kvarten får vi som middagsunderhållning se hur den vinglige gubben får gå 3 ggr upp och ned till bilen med matkassar innan bilen äntligen försvinner ned för backen. Så kan det gå. Efter en stund fick farfar lite dåligt samvete och sade frågande att man kanske borde ha hjälpt dem att köra upp bilen. - "Äh! Det är ingen idé att ha dåligt samvete för korkade människor." - svarar jag kort vilket utlöser ett kollektivt skratt kring bordet och vi återgår till vår semester.

Dagens sensmoral:
- "Låt inte kärringen köra bara för att du själv ska få supa."

Hahaha!