Måndagsträning
Det blev träning ikväll, förkylningen till trots och hittils känns det faktiskt helt okej. Inga galna hostattacker eller astmaanfall ännu. Och med tanke på hur mycket nya olika tekniker vi fick pröva på idag så var det nog tur att jag pallrade mig iväg. Även om man har lite försprång gentemot flera utav de andra nybörjarna genom min tidigare kamsportsträning så är det ändå mycket som är helt nytt. Det är trots allt en helt annan sport/gren mot det jag kört tidigare.
En annan intressant aspekt som jag kommit att tänka på nu under de 4 första träningarna är att man numera tillhör "gubb"-kategorin under träningen. Under detta "nybörjarintag" så är det blandade åldrar från 15 år och uppåt och ska jag vara helt ärlig så är detta med att i sammanhanget vara gubbe en helt ny erfarenhet för mig, i alla fall med sådan här tydlighet. Hittils har jag nog ständigt räknat mig själv som ungdom i alla möjliga situationer men det verkar tydligen ligga något i det där att SJ höjer priserna från den dagen du fyllt 26. Inte så att jag har några problem med att umgås med de yngre förmågorna men de verkar genomgå någon förvandling i bemötandet så fort de talar/sparrar/tränar ihop med någon ur min ålderskategori och uppåt. Helt plötsligt blir de gravallvarliga, stärker rösten med ett hummande och talar mycket långsammare. Va fan! Har jag blivit senil bara för att jag bytt åldersfack så att folk känner att de behöver tala sakta och enkelt till mig? Nej, skämt åsido så är det faktiskt en bra nybörjargrupp. Det är lättsam stämning, även om jag ibland tycker den kan bli lite väl lättsam, bra instruktörer och alla fungerar bra ihop med alla trots att alla ligger på olika nivåer både vad det gäller fysik, smidighet och mentalitet. Alla, utav de som är kvar, är seriösa och det är något jag uppskattar.
En sak som jag dock känner mig lite kluven inför, men som jag tror och hoppas ändrar sig ju längre fram i träningen vi kommer, är att jag hittils uppfattar Taekwondon som lite väl tam. Jag snackade med en kille som, liksom jag, kom tidigt idag och vi värmde upp lite innan träningen började. Han hade tränat taekwondo tidigare men haft ett uppehåll på 8 år (!) så därför kände han att han vill börja med "the basics" igen innan han gick in bland de graderade. I alla fall så började vi snacka lite om min tidigare träning och precis som vanligt så märktes det tydligt att så fort jag sade Karate så fick han, liksom många andra tidigare fått, en klar bild i huvudet utav Karate-kid-filmerna, så han hade lite svårt att förstå hur jag kunde känna att taekwondon var tam och inte lika hård. Jag svarade honom att efter tredje träningspasset jag hade i Kyokushin Karate så kom jag hem med sönderslagna knogar på båda händer. Längre fram när kumiten, regelrätt kamp, kom igång så fick man vara glad om man kunde gå dagen efter p.g.a sina söndersparkade fötter och smalben samt de lårkakor man ådragit sig. När jag sen också nämnde att de enda skydd vi hade var handskar samt att allt utom grappling, klös och riv samt slag/sparkar mot bakhuvudet är tillåtet redan ifrån första gradering så log han bara och så talade vi inte mer om den saken. Jag hoppas dock att taekwondon en dag ska kunna locka fram och tillfredställa mig minst lika mycket oc på samma vis som Kyoksuhin gjorde för mig under tiden i Östersund.
En annan sak som grämer mig är att jag hela tiden säger fel saker genom att använda de japanska termer jag är van vid sedan tidigare trots att jag faktiskt lärt mig flera utav de koreanska. Det är nästan som att jag, när jag blir osäker på den koreanska termen, använder den japanska som jag kan. Vilket på sätt och vis är en större skymf än att säga det på svenska.
- "Calle! Inom Taekwondo talar vi enbart koreanska!"
- "Osu, sempai!" - svarar Calle och så får han sig ytterligare en utskällning
En annan intressant aspekt som jag kommit att tänka på nu under de 4 första träningarna är att man numera tillhör "gubb"-kategorin under träningen. Under detta "nybörjarintag" så är det blandade åldrar från 15 år och uppåt och ska jag vara helt ärlig så är detta med att i sammanhanget vara gubbe en helt ny erfarenhet för mig, i alla fall med sådan här tydlighet. Hittils har jag nog ständigt räknat mig själv som ungdom i alla möjliga situationer men det verkar tydligen ligga något i det där att SJ höjer priserna från den dagen du fyllt 26. Inte så att jag har några problem med att umgås med de yngre förmågorna men de verkar genomgå någon förvandling i bemötandet så fort de talar/sparrar/tränar ihop med någon ur min ålderskategori och uppåt. Helt plötsligt blir de gravallvarliga, stärker rösten med ett hummande och talar mycket långsammare. Va fan! Har jag blivit senil bara för att jag bytt åldersfack så att folk känner att de behöver tala sakta och enkelt till mig? Nej, skämt åsido så är det faktiskt en bra nybörjargrupp. Det är lättsam stämning, även om jag ibland tycker den kan bli lite väl lättsam, bra instruktörer och alla fungerar bra ihop med alla trots att alla ligger på olika nivåer både vad det gäller fysik, smidighet och mentalitet. Alla, utav de som är kvar, är seriösa och det är något jag uppskattar.
En sak som jag dock känner mig lite kluven inför, men som jag tror och hoppas ändrar sig ju längre fram i träningen vi kommer, är att jag hittils uppfattar Taekwondon som lite väl tam. Jag snackade med en kille som, liksom jag, kom tidigt idag och vi värmde upp lite innan träningen började. Han hade tränat taekwondo tidigare men haft ett uppehåll på 8 år (!) så därför kände han att han vill börja med "the basics" igen innan han gick in bland de graderade. I alla fall så började vi snacka lite om min tidigare träning och precis som vanligt så märktes det tydligt att så fort jag sade Karate så fick han, liksom många andra tidigare fått, en klar bild i huvudet utav Karate-kid-filmerna, så han hade lite svårt att förstå hur jag kunde känna att taekwondon var tam och inte lika hård. Jag svarade honom att efter tredje träningspasset jag hade i Kyokushin Karate så kom jag hem med sönderslagna knogar på båda händer. Längre fram när kumiten, regelrätt kamp, kom igång så fick man vara glad om man kunde gå dagen efter p.g.a sina söndersparkade fötter och smalben samt de lårkakor man ådragit sig. När jag sen också nämnde att de enda skydd vi hade var handskar samt att allt utom grappling, klös och riv samt slag/sparkar mot bakhuvudet är tillåtet redan ifrån första gradering så log han bara och så talade vi inte mer om den saken. Jag hoppas dock att taekwondon en dag ska kunna locka fram och tillfredställa mig minst lika mycket oc på samma vis som Kyoksuhin gjorde för mig under tiden i Östersund.
En annan sak som grämer mig är att jag hela tiden säger fel saker genom att använda de japanska termer jag är van vid sedan tidigare trots att jag faktiskt lärt mig flera utav de koreanska. Det är nästan som att jag, när jag blir osäker på den koreanska termen, använder den japanska som jag kan. Vilket på sätt och vis är en större skymf än att säga det på svenska.
- "Calle! Inom Taekwondo talar vi enbart koreanska!"
- "Osu, sempai!" - svarar Calle och så får han sig ytterligare en utskällning
Kommentarer
Postat av: Dryden
Ja, de där sönderslagna knogarna var ingen vacker syn när det begav sig. Kanske passar det här bättre, framförallt nu när du kommit lite till åren. Då ska man vara rädd för lårbenshalsfrakturer och bäckenförskjutningar. Tur dock att ungdomarna har respekt, det är ändå vi som fostrat dem till vad de är idag. VET HUT!
Trackback
