calledonien

Vid det här laget så tror troligtvis de flesta utav läsarna att jag enbart överdriver och retas med Lotta. Men då ska ni veta, att Lotta har en mellanbroder som är än värre. Jag tänker inte gå in på några djupare exempel men jag kan iaf nämna att när jag hade med mig honom ut i de jämtländska skogarna för att leta svamp så hade han en "överlevnadsspade deluxe" (innehållandes allt ifrån nivåmätare till kompass) med sig. "Bara för säkerhets skull", förtstås. Det värsta utav allt är väl egentligen att trots kompassen som vi ständigt bar med oss, att vi hade mätt ut bilens riktning innan vi gav oss av, samt att vi hade ex-scouten MacUrkus med oss, så blev det en livlig diskussion när vi väl skulle återvända till bilen om vilket håll vi skulle gå åt, och både mellanbrodern och scouten pekade åt olika håll (vilka båda var fel). Gaaahh! Scouten hade tydligen enbart varit ute efter att knyta knopar om de kvinnliga scouterna i sin utbildning och "överlevnadsspaden deluxe" var enbart reklam ifrån ett webbaserat jobb. Tydligen så varvar man "Call of Duty" fortare om man innehar denna spade.
Utan att nedvärdera någon så ställer jag mig dock undrande till vad det är med skogen som skrämmer/stressar folk så förjordat? För egen del känner jag precis tvärtom. Det finns knappast någon miljö jag känner mig så avslappnad och så fri i som i skogen. Och inte är jag scout, fågelskådare, biolog eller egentligen det minsta intresserad utav geologi. Iofs så har jag kunskap inom ovan nämnda ämnen men jag skulle aldrig kalla mig expert på dem. Trots detta känner jag ständigt ett sug, ett drag, ifrån skogen (och naturen i allmänhet). Jag klarar mig hur bra som helst i stadsmiljö och jag är helt och hållet uppvuxen i staden. Detta till trots så känner jag mig mer "hemma" denna eftermidag i skogen än vad jag gör när jag går och lägger mig i min egen säng i radhuset på Lextorp.
Jag har en teori till detta tillstånd men det spar vi till en annan gång.

/Calle