Sover inte vi sover ingen...
Det ska världen ha klart för sig! Nu för tiden finns det två av oss och så länge vi lever och frodas ska ingen sova lugnt!
Behold my son! The world lies at our feet and the masses awaits your command. Show them a glimpse of the true power and they will forever follow our lead...
Behold my son! The world lies at our feet and the masses awaits your command. Show them a glimpse of the true power and they will forever follow our lead...
"Inga rövare finns i skogen"
Det finns människor som är rädda för skogen. Nu menar jag inte becksvarta skogen runt midnatt fredagen den 13:e, utan helt enkelt skogen i dess "naturliga" form. Lotta är en av dem, hennes mellanbroder är en annan. "Inga rövare finns i skogen". Jojomen det gör de visst, om man skall tro dem. Jag minns exempelvis ett besök ute hos MacUrkus fader ute i Ekenäs (Vänersborg, Vänern) då inte bara den ena, utan båda syskonen Rydén låste dörrarna till bilen medans jag och Mac lastade ur packning.
Den logiska förklaringen till att jag kom att tänka på detta alldeles precis just nu är att jag idag spenderat 4 timmar ute i mörkaste skogen på jakt efter skogens guld. M.a.o kantareller. Det blev en riktigt bra skörd och jag kan lova att de smakade alldeles underbart ljuvligt, smörstekta på en smörgås tillsammans med en öl ca 30 min efter att vi återvänt hem. Iaf. När jag gick där på några utav de snårigaste och mer oframkomliga ställena ( vårt svamp-smultron-ställe ligger ganska ogästvänligt) så började jag tänka på Lotta och hennes anti-entusiasm när det gäller allt som har med skogen att göra.
Den logiska förklaringen till att jag kom att tänka på detta alldeles precis just nu är att jag idag spenderat 4 timmar ute i mörkaste skogen på jakt efter skogens guld. M.a.o kantareller. Det blev en riktigt bra skörd och jag kan lova att de smakade alldeles underbart ljuvligt, smörstekta på en smörgås tillsammans med en öl ca 30 min efter att vi återvänt hem. Iaf. När jag gick där på några utav de snårigaste och mer oframkomliga ställena ( vårt svamp-smultron-ställe ligger ganska ogästvänligt) så började jag tänka på Lotta och hennes anti-entusiasm när det gäller allt som har med skogen att göra.
"Det finns VISST rövare i skogen!", " det är säkert en massa älgar som har kissat på de svamparna, de kan jag inte äta!", "Hjälp! Flugorna/myggorna äter upp mig!", "Va!?!? Finns det vildsvin här?!? Jag stannar i bilen."
Vid det här laget så tror troligtvis de flesta utav läsarna att jag enbart överdriver och retas med Lotta. Men då ska ni veta, att Lotta har en mellanbroder som är än värre. Jag tänker inte gå in på några djupare exempel men jag kan iaf nämna att när jag hade med mig honom ut i de jämtländska skogarna för att leta svamp så hade han en "överlevnadsspade deluxe" (innehållandes allt ifrån nivåmätare till kompass) med sig. "Bara för säkerhets skull", förtstås. Det värsta utav allt är väl egentligen att trots kompassen som vi ständigt bar med oss, att vi hade mätt ut bilens riktning innan vi gav oss av, samt att vi hade ex-scouten MacUrkus med oss, så blev det en livlig diskussion när vi väl skulle återvända till bilen om vilket håll vi skulle gå åt, och både mellanbrodern och scouten pekade åt olika håll (vilka båda var fel). Gaaahh! Scouten hade tydligen enbart varit ute efter att knyta knopar om de kvinnliga scouterna i sin utbildning och "överlevnadsspaden deluxe" var enbart reklam ifrån ett webbaserat jobb. Tydligen så varvar man "Call of Duty" fortare om man innehar denna spade.
Utan att nedvärdera någon så ställer jag mig dock undrande till vad det är med skogen som skrämmer/stressar folk så förjordat? För egen del känner jag precis tvärtom. Det finns knappast någon miljö jag känner mig så avslappnad och så fri i som i skogen. Och inte är jag scout, fågelskådare, biolog eller egentligen det minsta intresserad utav geologi. Iofs så har jag kunskap inom ovan nämnda ämnen men jag skulle aldrig kalla mig expert på dem. Trots detta känner jag ständigt ett sug, ett drag, ifrån skogen (och naturen i allmänhet). Jag klarar mig hur bra som helst i stadsmiljö och jag är helt och hållet uppvuxen i staden. Detta till trots så känner jag mig mer "hemma" denna eftermidag i skogen än vad jag gör när jag går och lägger mig i min egen säng i radhuset på Lextorp.
Jag har en teori till detta tillstånd men det spar vi till en annan gång.
/Calle
Utan att nedvärdera någon så ställer jag mig dock undrande till vad det är med skogen som skrämmer/stressar folk så förjordat? För egen del känner jag precis tvärtom. Det finns knappast någon miljö jag känner mig så avslappnad och så fri i som i skogen. Och inte är jag scout, fågelskådare, biolog eller egentligen det minsta intresserad utav geologi. Iofs så har jag kunskap inom ovan nämnda ämnen men jag skulle aldrig kalla mig expert på dem. Trots detta känner jag ständigt ett sug, ett drag, ifrån skogen (och naturen i allmänhet). Jag klarar mig hur bra som helst i stadsmiljö och jag är helt och hållet uppvuxen i staden. Detta till trots så känner jag mig mer "hemma" denna eftermidag i skogen än vad jag gör när jag går och lägger mig i min egen säng i radhuset på Lextorp.
Jag har en teori till detta tillstånd men det spar vi till en annan gång.
/Calle
Inget muller...
Idag gick (höst)säsongens andra träningspass av stapeln. Känns riktigt bra att komma igång igen, och sen så vet man ju hur mycket det betyder när väl ruschen drar igång. Även om det inte är ruschen man tränar för så kommer den ändå som ett perfekt "test", som pågår i ca 30 dagar, då kroppen får bekänna färg. Fan, man börjar ju rent utav bli en riktig veteranare i sammanhanget, då denna rusch blir min 9:e. Sen ligger man ju iofs lite i lä jämfört med exempelvis "chiefen" som gör sin 29:e i år. Shit, det är många hjul det. Iaf. Senast idag satt vi och gick igenom hur många "medarbetare" som passerat förbi under de 5 år som gått sedan jag började där. Skrämmande nog så är det 5 stycken (om man nu tänker på att vi enbart är 7 anställda i Trollhättan), varav 4 enbart gjorde/klarade 1 rusch.
Just nu vräker regnet ner över Trollhättan och jag har på avstånd sett några blixtar. Inget muller dock. Nu får det bli Scrubs och därefter kojjen.
So long!
Just nu vräker regnet ner över Trollhättan och jag har på avstånd sett några blixtar. Inget muller dock. Nu får det bli Scrubs och därefter kojjen.
So long!
Läggdags
Idag har jag återigen somnat brevid Vidar när det varit läggdags. Därefter vaknat vid 00.00 - 00.30, vilket även det börjar kännas som något som inträffar väldigt ofta då jag somnat vid nattningen. Egentligen inget ont om det. Det är "gôrmysigt" att somna jämte grabben. Problemet är bara att när jag vaknar strax efter midnatt och har sovit någon timme så har hjärnan fått återhämta sig lite och jag är jättepigg. Det här ställer till det lite med tanke på att väckarklockan ringer antingen 6 eller 7 (beroende på jobbschemat) och att jag har ett, minst sagt, väldigt fysiskt jobb. Inte konstigt att man snoozar lite för länge ibland. :)
En vän...
Ofta har jag fått höra, kanske inte ifrån Lotta men ifrån kvinnor i allmänhet, att män är barbarer som inte tänker på annat än blod, ära, seger..."när det väl gäller". Även om jag stundtals kan förstå denna ståndpunkt, så kan jag i samma ögonblick förkasta den. Kvinnor är inte, tänker inte, och handlar inte som män.
(citat)
"För en man finns det en sak han värdesätter än högre. Det är inte för någons skull, utan för hans egen, presonliga dröm. Den som drömmer om världaherravälde viger sitt liv åt att uppnå det. Den som jagar en grandios dröm, slukar andras drömmar i processen. Drömmar kan trösta eller såra en man, skänka honom livslust eller död. Även efter att drömmarna krossat en, fortsätter de att glöda i ens hjärta. Alla män föreställer sig ett liv på de premisserna. Ett liv som martyr för en gud vars namn är Dröm...
För mig är en vän någon som inte förlitar sig på andras drömmar. Nån som inte påverkas av andra utan skapar sitt eget öde. Om någon står i vägen för denne, slår denne tillbaka med hela sitt väsen. Även om den som står i vägen skulle vara jag själv. En person som inte är mig jämbördig kan inte vara min vän..."
(citat)
"För en man finns det en sak han värdesätter än högre. Det är inte för någons skull, utan för hans egen, presonliga dröm. Den som drömmer om världaherravälde viger sitt liv åt att uppnå det. Den som jagar en grandios dröm, slukar andras drömmar i processen. Drömmar kan trösta eller såra en man, skänka honom livslust eller död. Även efter att drömmarna krossat en, fortsätter de att glöda i ens hjärta. Alla män föreställer sig ett liv på de premisserna. Ett liv som martyr för en gud vars namn är Dröm...
För mig är en vän någon som inte förlitar sig på andras drömmar. Nån som inte påverkas av andra utan skapar sitt eget öde. Om någon står i vägen för denne, slår denne tillbaka med hela sitt väsen. Även om den som står i vägen skulle vara jag själv. En person som inte är mig jämbördig kan inte vara min vän..."
Fredag! Idag och igår.
"Fredag! Äntligen!!!"
Så kunde det låta för inte alltför många år sedan. Inget konstigt med det. På veckorna jobbades det 7-17 mån-fre och kvällarna slöade man bort framför någon korkad kriminalserie vars manus jämt och ständigt är skrivna utan någon som helst faktabakgrund, men varför lägga ned tid på tittare med mer hjärnkapacitet än Forrest Gump? Och sen kom fredagen. Någon gång där kring lunch kunde man riktigt känna att hela kåken vibrerade av helgkänslor. Fredagskivan (ja, vi hade/har faktikst en sådan) åkte på nångång kring 14-15 och sen kände sig alla som 100 meterslöparna troligen gör strax innan en fet funktionär som inte klär i neongult skjuter av lite knallpulver.
17.00: Dörrar/portar låses, jalusiet åkte ner, kapplöpning till duschen (1 på 7 man) bara för att konstatera att man blivit sist igen. Därefter rally till bolaget, som man även om man hade dricka hemma utav någon underlig anledning var tvungen att besöka. Jag menar, det är inte direkt så att ölutbudet växlar något jättegigantiskt från en fredag till nästa.
Runt 18 så hade man också hunnit landa uppe i lägenheten, kanske med en "fet å flötig" serverad i kartong om man hade riktig tur och tid. Därefter några minuters telefonkraxande för att försöka luska ut vart gänget skulle hamna ikväll. Döm om ens förvåning när det inte alltför sällan var ens egen lya som var utsedd till officiell förfestkvart. Detta följdes av hejdlöst supande och alladeles för många skv/låt-byten mitt i ett gitarr- eller trumsolo, p.g.a människors inkompetens vad det gäller beslutsamhet, fram till 22-23-tiden. Då börjades alla tafatta försök och idéer av transport ned till city. Någon timme senare stod man således i någon kö någonstans och därefter tog minnet semester fram tills man vaknade med skallebank vid 12-snåret dagen därpå. Lördagens schema var detsamma som fredagens, med den enda skillnad att det som började vid 17-tiden på fredagen började runt 13 på lördagen.
Söndag = vilodag under vilken många dödsdomar över ens eget kött förkunnades.
Måndag...jobb. En hel jävla vecka fram tills att man "får" börja göra det som man på söndagen (och för all del många måndagsförmiddagar) lovade att man aldrig skulle göra om.
Det var då. Och även om det är mindre än 4-5 år sedan så ser läget idag aningen anorlunda ut. "Äntligen! Fredag!!!" finns fortfarande kvar. Men nu för tiden så skiter jag faktiskt i vem som är först i duschen och ja, ibland kollar jag faktiskt ifall systembolaget har fått in något nytt och intressant (vin, whisky, cognac m.m) i hyllorna. Därefter åker jag hem till mitt hus, beläget i ett av stans lugnaste områden, mottager en puss av Lotta (sambon) när jag kommer innanför dörren och hör ljudet av springande småfötter som kommer löpande (minns ni 100-meterslöparna ovan) mot mig då de hör min röst. Jag ställer in några finöl i kylen, gömmer undan lördagsgodiset innan grabben får syn på det. Frågar Lotta hur hennes dag har varit men hinner inte få något svar för Vidar (min son som 24 maj i år blev storebror till en liten tjej) rycker i mina byxor och vill att vi ska gå ut och gunga. Lotta ler mot mig och jag tar på mig mina skor igen och beger mig mot lekplatsen som ligger 50 meter ifrån tomten. Vidar vill fortfarande hålla mig i handen när han ska gå över kanten till sandlådan, även fast han inte har behövt det på flera månader. När vi lekt en stund börjar jag fundera på vad Vidars farmor (och tillika min mor) har funderat ut för gott att äta ikväll. Vi ska nämligen dit på middag ikväll. Och nu är det nog bäst att jag avslutar här och går och tar på mig något mer passande än det jag slängde på mig i morses innan jag gick till jobbet. Har jobbuniform btw.
Så ser idag ut. Om jag vill byta dagens fredag mot en för 4-5 år sedan? Jag skulle hellre bli levande begravd än att byta bort en enda av de fredagar som jag möter varje vecka just nu.
Trevlig helg på er alla! Oavsett om ni kommer vakna med huvudvärk imorgon eller med en 2-årings fot i nacken.
Så kunde det låta för inte alltför många år sedan. Inget konstigt med det. På veckorna jobbades det 7-17 mån-fre och kvällarna slöade man bort framför någon korkad kriminalserie vars manus jämt och ständigt är skrivna utan någon som helst faktabakgrund, men varför lägga ned tid på tittare med mer hjärnkapacitet än Forrest Gump? Och sen kom fredagen. Någon gång där kring lunch kunde man riktigt känna att hela kåken vibrerade av helgkänslor. Fredagskivan (ja, vi hade/har faktikst en sådan) åkte på nångång kring 14-15 och sen kände sig alla som 100 meterslöparna troligen gör strax innan en fet funktionär som inte klär i neongult skjuter av lite knallpulver.
17.00: Dörrar/portar låses, jalusiet åkte ner, kapplöpning till duschen (1 på 7 man) bara för att konstatera att man blivit sist igen. Därefter rally till bolaget, som man även om man hade dricka hemma utav någon underlig anledning var tvungen att besöka. Jag menar, det är inte direkt så att ölutbudet växlar något jättegigantiskt från en fredag till nästa.
Runt 18 så hade man också hunnit landa uppe i lägenheten, kanske med en "fet å flötig" serverad i kartong om man hade riktig tur och tid. Därefter några minuters telefonkraxande för att försöka luska ut vart gänget skulle hamna ikväll. Döm om ens förvåning när det inte alltför sällan var ens egen lya som var utsedd till officiell förfestkvart. Detta följdes av hejdlöst supande och alladeles för många skv/låt-byten mitt i ett gitarr- eller trumsolo, p.g.a människors inkompetens vad det gäller beslutsamhet, fram till 22-23-tiden. Då börjades alla tafatta försök och idéer av transport ned till city. Någon timme senare stod man således i någon kö någonstans och därefter tog minnet semester fram tills man vaknade med skallebank vid 12-snåret dagen därpå. Lördagens schema var detsamma som fredagens, med den enda skillnad att det som började vid 17-tiden på fredagen började runt 13 på lördagen.
Söndag = vilodag under vilken många dödsdomar över ens eget kött förkunnades.
Måndag...jobb. En hel jävla vecka fram tills att man "får" börja göra det som man på söndagen (och för all del många måndagsförmiddagar) lovade att man aldrig skulle göra om.
Det var då. Och även om det är mindre än 4-5 år sedan så ser läget idag aningen anorlunda ut. "Äntligen! Fredag!!!" finns fortfarande kvar. Men nu för tiden så skiter jag faktiskt i vem som är först i duschen och ja, ibland kollar jag faktiskt ifall systembolaget har fått in något nytt och intressant (vin, whisky, cognac m.m) i hyllorna. Därefter åker jag hem till mitt hus, beläget i ett av stans lugnaste områden, mottager en puss av Lotta (sambon) när jag kommer innanför dörren och hör ljudet av springande småfötter som kommer löpande (minns ni 100-meterslöparna ovan) mot mig då de hör min röst. Jag ställer in några finöl i kylen, gömmer undan lördagsgodiset innan grabben får syn på det. Frågar Lotta hur hennes dag har varit men hinner inte få något svar för Vidar (min son som 24 maj i år blev storebror till en liten tjej) rycker i mina byxor och vill att vi ska gå ut och gunga. Lotta ler mot mig och jag tar på mig mina skor igen och beger mig mot lekplatsen som ligger 50 meter ifrån tomten. Vidar vill fortfarande hålla mig i handen när han ska gå över kanten till sandlådan, även fast han inte har behövt det på flera månader. När vi lekt en stund börjar jag fundera på vad Vidars farmor (och tillika min mor) har funderat ut för gott att äta ikväll. Vi ska nämligen dit på middag ikväll. Och nu är det nog bäst att jag avslutar här och går och tar på mig något mer passande än det jag slängde på mig i morses innan jag gick till jobbet. Har jobbuniform btw.
Så ser idag ut. Om jag vill byta dagens fredag mot en för 4-5 år sedan? Jag skulle hellre bli levande begravd än att byta bort en enda av de fredagar som jag möter varje vecka just nu.
Trevlig helg på er alla! Oavsett om ni kommer vakna med huvudvärk imorgon eller med en 2-årings fot i nacken.
Storken borde fridlysas!
Soundtrack: "Sonata Arctica - Fullmoon"
Ibland...nä det var en lögn. Väldigt ofta har jag fruktansvärt svårt att förstå hur vissa människor, och den här gången är det framförallt män jag syftar på, står ut med sig själva. Fast det är kanske inte så underligt egentligen då dessa personer ofta antingen inte själva inser graden av deras agerande eller vidden av deras dumhet, eller så är det helt enkelt så att de tycker att de själva är störst bäst och vackrast och att det är "underligt" att inte fler är som dem. Men ännu mer förvånad blir man när man hör talas om att många av dessa människor ofta har både fru och barn. Jaja, barn vet väl de flesta av hos hur man går till väga för att odla fram men alla dessa mammor/fruar/sambos då? Det existerar alltså individer som, inte nog med att de har gått till sängs ("lagt ut fågelmat till storken") med dessa karlar, utan de har även utvecklat positiva känslor för dem och deras egenheter. Hur går detta egentligen till? Hur kan det finnas folk som uppskattar dessa egenheter/personlighetsdrag, kalla det vad ni vill, som jag själv avskyr och snudd på hatar? Vad är det som hänt någonstans på vägen som fått dem att acceptera, förbise eller kanske helt enkelt assimilerat dessa egenskaper? För jag går inte med på att de kan ha uppskattat dem ifrån början, det existerar bara inte. Givetvis måste man också väga in att dessa karlar på egen hand utvecklat dessa egenskaper som deras fruar/familj kanske enbart skrattat lite lätt åt. Men frågan är ju fortfarande varför de inte reagerat/reagerar när de ser detta beteende nyttjas offentligt och även i deras eget sällskap. Är kärlek (av diverse sort) verkligen så förblindande?
Iaf. På jobbet har vi kanske ett tiotal sådana här personer som man snabbt lärt sig att känna igen och som man vet kommer bete sig illa eller kläcka någon idiotisk kommentar under deras vistelse i antingen verkstaden eller butiken oavsett om de stannar fem minuter eller två timmar. Till råga på allt så har nu fyra av detta tiotal visat sig på jobbet på de senaste två dagarna. Och givetvis så har tre av dem kommit då jag varit ställföreträdande.
Den förste är en kund som förvisso inte har visat sig på två år men som ingen utav oss (som jobbade då) kommer glömma. Vid förra besöket så köpte han fyra lågprisdäck som han dessutom försökte pruta till absurdum. Veckan därpå återkommer han och vill reklamera hela köpet med motiveringen att (citat:)
"däcken luktar skit"!
Ehh? Say what? Jag var inte direkt inblandad vid detta tillfälle men det hela slutade iaf med att han till slut fick fyra nya däck, förvisso av samma typ, men va fan?!? Jaja, det var verkligen inte mitt beslut den gången. Nu kom då denne herre återigen in i butiken igår och ville köpa fyra nya däck. Visst, inga problem och betalningen sköttes dessutom direkt. När kunden rullar in i verkstaden (en VW Passat 99-01) så observerar jag att fälgarna (lättmetall) är rejält kantstötta och dessutom "tappade/välta" (vilket är ett branschuttryck för lösa hjul som tappats och skrapats mot asfallt). Jag och min nya (sedan fyra veckor) kollega börjar arbeta. Jag instruerar min kollega och monterar själv ett hjul innan jag blir tvungen att avbryta för att hjälpa en annan kund. När jag nästan är klar med min nya kund så kommer min kollega och ber mig komma och hjälpa honom. Tilläggas bör också att min nya kollega har bott i Sverige i två år och har det lite "knackligt" med språket. Min kollega leder mig till bilen (Passat:en) där "herren" väntar med bister min.
- "Han har förstört mina fälgar!" - utbrister kunden.
- "Det får du nog utveckla vidare" - svarar jag.
- "Titta här! Han har repat mina fälgar i maskinen." -säger kunden (även han på knacklig svenska) och pekar på tre olika ställen på fälgen.
- "Jo, men om du tittar lite nogrannare så ser du att det inte är annat än monteringspasta (som användes vid all montering av däck) och inga skador."
- "Det är inte pasta, det är repor!"
Jag tar fram en trasa, torkar bort på de ställen som kunden har utmärkt och vi ser alla tre att "skadorna" försvinner. Kunden reser sig då raskt upp och går runt till andra sidan bilen.
- "Titta! Han har gjort här också! - utbrister kunden och pekar på några riktigt stora (och jätteuppenbara) "trottoarkantsskador". - "Jag ska ha nya fälgar!"
- "Nädu. De där skadorna hade du allt när du körde in här och det finns ingen chans i världen att några av de verktyg vi använder har kunnat orsaka dessa skador.
Lång tystnad följer.
- "Okej, jag förstår vad du menar men jag är ändå inte nöjd med hans (pekar på min kollega) jobb."
- "Nähä, och vad kommer det sig?" - frågar jag.
Återigen lång tystnad.
- "Kanske han inte gjort de här skadorna men han har ändå repat mina fälgar. Jag ska ha nya!" -utropar kunden på nytt.
- "Lägg av nu! Jag vet vad du är ute efter. Enda chansen att du kommer att få några nya fälgar till den bilen är om du själv köper några eller tippar den utför stallbackabron och anmäler den som stulen. Nu ger du dig iväg och är förbannat nöjd med jobbet vi utfört och så ses vi igen om två år" -säger jag nu i en hyfsat bestämd ton.
Kunden står nu tyst i ca trettio sekunder varpå jag tar med mig min kollega och går därifrån och in i butiken. Två minuter senare kommer kunden på nytt in i butiken och ber mig följa med ut en "kort stund".
- "Kanske att skadorna fanns där innan, okej. Jag ville bara tacka dig för all hjälp med bilen." -säger kunden och ser uppriktigt glad ut.
- "Gå in och tacka min kollega istället." -svarar jag. - "Det var han som gjorde jobbet".
Kunden ler, sätter sig i sin bil och åker iväg.
Jag vet inte om jag ska tycka mest synd om kunden ifråga, min kollega eller kundens familj. Kunden är en genomrutten idiot som enbart försöker få allting gratis här i livet på andras bekostnad och jag vet ju att han kommer försöka med något liknande nästa gång han dyker upp. Samtidigt vet jag att han också har fru och barn. Är det mest synd om dem? Som måste dras med en sådan odugling till karl/far varenda dag? Men å andra sidan så har ju (iaf) frun valt honom själv, eller iaf valt att stanna med honom. Min kollega är det synd om i det faktum att han är ny på jobbet och i sin oerfarenhet med sådana här kontakter inte vet hur han ska, eller får, bete sig. Samtidigt så är det kunden som är idioten, inte min kollega. Är det kanske mest synd om mig som måste dras med sådana här imbiciller år ut och år in? Nä, det är det egentligen inte. Jag får betalt för det och med lite erfarenhet så vet jag att väen min kollega kommer att lära sig precis hur man ska tackla sådana här situationer.
Finns det då någon som det är synd om och behöver man egentligen leta efter någon som det är synd om? Jo, det gör faktiskt det. Barnen till den här kunden i fråga. Det borde fanimig inrättas statliga instanser, med prov, förhör och lämplighetstester, innan en enda människa tillåts slänga ut storkmat.
Ibland...nä det var en lögn. Väldigt ofta har jag fruktansvärt svårt att förstå hur vissa människor, och den här gången är det framförallt män jag syftar på, står ut med sig själva. Fast det är kanske inte så underligt egentligen då dessa personer ofta antingen inte själva inser graden av deras agerande eller vidden av deras dumhet, eller så är det helt enkelt så att de tycker att de själva är störst bäst och vackrast och att det är "underligt" att inte fler är som dem. Men ännu mer förvånad blir man när man hör talas om att många av dessa människor ofta har både fru och barn. Jaja, barn vet väl de flesta av hos hur man går till väga för att odla fram men alla dessa mammor/fruar/sambos då? Det existerar alltså individer som, inte nog med att de har gått till sängs ("lagt ut fågelmat till storken") med dessa karlar, utan de har även utvecklat positiva känslor för dem och deras egenheter. Hur går detta egentligen till? Hur kan det finnas folk som uppskattar dessa egenheter/personlighetsdrag, kalla det vad ni vill, som jag själv avskyr och snudd på hatar? Vad är det som hänt någonstans på vägen som fått dem att acceptera, förbise eller kanske helt enkelt assimilerat dessa egenskaper? För jag går inte med på att de kan ha uppskattat dem ifrån början, det existerar bara inte. Givetvis måste man också väga in att dessa karlar på egen hand utvecklat dessa egenskaper som deras fruar/familj kanske enbart skrattat lite lätt åt. Men frågan är ju fortfarande varför de inte reagerat/reagerar när de ser detta beteende nyttjas offentligt och även i deras eget sällskap. Är kärlek (av diverse sort) verkligen så förblindande?
Iaf. På jobbet har vi kanske ett tiotal sådana här personer som man snabbt lärt sig att känna igen och som man vet kommer bete sig illa eller kläcka någon idiotisk kommentar under deras vistelse i antingen verkstaden eller butiken oavsett om de stannar fem minuter eller två timmar. Till råga på allt så har nu fyra av detta tiotal visat sig på jobbet på de senaste två dagarna. Och givetvis så har tre av dem kommit då jag varit ställföreträdande.
Den förste är en kund som förvisso inte har visat sig på två år men som ingen utav oss (som jobbade då) kommer glömma. Vid förra besöket så köpte han fyra lågprisdäck som han dessutom försökte pruta till absurdum. Veckan därpå återkommer han och vill reklamera hela köpet med motiveringen att (citat:)
"däcken luktar skit"!
Ehh? Say what? Jag var inte direkt inblandad vid detta tillfälle men det hela slutade iaf med att han till slut fick fyra nya däck, förvisso av samma typ, men va fan?!? Jaja, det var verkligen inte mitt beslut den gången. Nu kom då denne herre återigen in i butiken igår och ville köpa fyra nya däck. Visst, inga problem och betalningen sköttes dessutom direkt. När kunden rullar in i verkstaden (en VW Passat 99-01) så observerar jag att fälgarna (lättmetall) är rejält kantstötta och dessutom "tappade/välta" (vilket är ett branschuttryck för lösa hjul som tappats och skrapats mot asfallt). Jag och min nya (sedan fyra veckor) kollega börjar arbeta. Jag instruerar min kollega och monterar själv ett hjul innan jag blir tvungen att avbryta för att hjälpa en annan kund. När jag nästan är klar med min nya kund så kommer min kollega och ber mig komma och hjälpa honom. Tilläggas bör också att min nya kollega har bott i Sverige i två år och har det lite "knackligt" med språket. Min kollega leder mig till bilen (Passat:en) där "herren" väntar med bister min.
- "Han har förstört mina fälgar!" - utbrister kunden.
- "Det får du nog utveckla vidare" - svarar jag.
- "Titta här! Han har repat mina fälgar i maskinen." -säger kunden (även han på knacklig svenska) och pekar på tre olika ställen på fälgen.
- "Jo, men om du tittar lite nogrannare så ser du att det inte är annat än monteringspasta (som användes vid all montering av däck) och inga skador."
- "Det är inte pasta, det är repor!"
Jag tar fram en trasa, torkar bort på de ställen som kunden har utmärkt och vi ser alla tre att "skadorna" försvinner. Kunden reser sig då raskt upp och går runt till andra sidan bilen.
- "Titta! Han har gjort här också! - utbrister kunden och pekar på några riktigt stora (och jätteuppenbara) "trottoarkantsskador". - "Jag ska ha nya fälgar!"
- "Nädu. De där skadorna hade du allt när du körde in här och det finns ingen chans i världen att några av de verktyg vi använder har kunnat orsaka dessa skador.
Lång tystnad följer.
- "Okej, jag förstår vad du menar men jag är ändå inte nöjd med hans (pekar på min kollega) jobb."
- "Nähä, och vad kommer det sig?" - frågar jag.
Återigen lång tystnad.
- "Kanske han inte gjort de här skadorna men han har ändå repat mina fälgar. Jag ska ha nya!" -utropar kunden på nytt.
- "Lägg av nu! Jag vet vad du är ute efter. Enda chansen att du kommer att få några nya fälgar till den bilen är om du själv köper några eller tippar den utför stallbackabron och anmäler den som stulen. Nu ger du dig iväg och är förbannat nöjd med jobbet vi utfört och så ses vi igen om två år" -säger jag nu i en hyfsat bestämd ton.
Kunden står nu tyst i ca trettio sekunder varpå jag tar med mig min kollega och går därifrån och in i butiken. Två minuter senare kommer kunden på nytt in i butiken och ber mig följa med ut en "kort stund".
- "Kanske att skadorna fanns där innan, okej. Jag ville bara tacka dig för all hjälp med bilen." -säger kunden och ser uppriktigt glad ut.
- "Gå in och tacka min kollega istället." -svarar jag. - "Det var han som gjorde jobbet".
Kunden ler, sätter sig i sin bil och åker iväg.
Jag vet inte om jag ska tycka mest synd om kunden ifråga, min kollega eller kundens familj. Kunden är en genomrutten idiot som enbart försöker få allting gratis här i livet på andras bekostnad och jag vet ju att han kommer försöka med något liknande nästa gång han dyker upp. Samtidigt vet jag att han också har fru och barn. Är det mest synd om dem? Som måste dras med en sådan odugling till karl/far varenda dag? Men å andra sidan så har ju (iaf) frun valt honom själv, eller iaf valt att stanna med honom. Min kollega är det synd om i det faktum att han är ny på jobbet och i sin oerfarenhet med sådana här kontakter inte vet hur han ska, eller får, bete sig. Samtidigt så är det kunden som är idioten, inte min kollega. Är det kanske mest synd om mig som måste dras med sådana här imbiciller år ut och år in? Nä, det är det egentligen inte. Jag får betalt för det och med lite erfarenhet så vet jag att väen min kollega kommer att lära sig precis hur man ska tackla sådana här situationer.
Finns det då någon som det är synd om och behöver man egentligen leta efter någon som det är synd om? Jo, det gör faktiskt det. Barnen till den här kunden i fråga. Det borde fanimig inrättas statliga instanser, med prov, förhör och lämplighetstester, innan en enda människa tillåts slänga ut storkmat.
Kungörelse
Hear yay, hear yay!
Då var det bestämt, klart, färdigt & finito. Efter att ha räknat säsongens inkomna skatter så beslutades att Calledonien var i akut behov utav en utvidgning av kungadömet. Då riket fortfarande led utav en alltför långdaragen lågkonjunktur så voro en kostsam upprustning av landets infrastruktur ej tänkbar. Således beordrades statens ingenjörer därför att hitta ett så billigt alternativ som möjligt för denna utvidgning och resultatet ser ni framför er. Så lägg datumet 5/8-07 på minnet och låt oss alla i framtiden minnas och helga denna högtidsdag med glädje, pompa & ståt då det var dagen då det Calledoniska kungariket digitaliserades.
