Storken borde fridlysas!

Soundtrack: "Sonata Arctica - Fullmoon"

Ibland...nä det var en lögn. Väldigt ofta har jag fruktansvärt svårt att förstå hur vissa människor, och den här gången är det framförallt män jag syftar på, står ut med sig själva. Fast det är kanske inte så underligt egentligen då dessa personer ofta antingen inte själva inser graden av deras agerande eller vidden av deras dumhet, eller så är det helt enkelt så att de tycker att de själva är störst bäst och vackrast och att det är "underligt" att inte fler är som dem. Men ännu mer förvånad blir man när man hör talas om att många av dessa människor ofta har både fru och barn. Jaja, barn vet väl de flesta av hos hur man går till väga för att odla fram men alla dessa mammor/fruar/sambos då? Det existerar alltså individer som, inte nog med att de har gått till sängs ("lagt ut fågelmat till storken") med dessa karlar, utan de har även utvecklat positiva känslor för dem och deras egenheter. Hur går detta egentligen till? Hur kan det finnas folk som uppskattar dessa egenheter/personlighetsdrag, kalla det vad ni vill, som jag själv avskyr och snudd på hatar? Vad är det som hänt någonstans på vägen som fått dem att acceptera, förbise eller kanske helt enkelt assimilerat dessa egenskaper? För jag går inte med på att de kan ha uppskattat dem ifrån början, det existerar bara inte. Givetvis måste man också väga in att dessa karlar på egen hand utvecklat dessa egenskaper som deras fruar/familj kanske enbart skrattat lite lätt åt. Men frågan är ju fortfarande varför de inte reagerat/reagerar när de ser detta beteende nyttjas offentligt och även i deras eget sällskap. Är kärlek (av diverse sort) verkligen så förblindande?
Iaf. På jobbet har vi kanske ett tiotal sådana här personer som man snabbt lärt sig att känna igen och som man vet kommer bete sig illa eller kläcka någon idiotisk kommentar under deras vistelse i antingen verkstaden eller butiken oavsett om de stannar fem minuter eller två timmar. Till råga på allt så har nu fyra av detta tiotal visat sig på jobbet på de senaste två dagarna. Och givetvis så har tre av dem kommit då jag varit ställföreträdande.
Den förste är en kund som förvisso inte har visat sig på två år men som ingen utav oss (som jobbade då) kommer glömma. Vid förra besöket så köpte han fyra lågprisdäck som han dessutom försökte pruta till absurdum. Veckan därpå återkommer han och vill reklamera hela köpet med motiveringen att (citat:)
"däcken luktar skit"!
Ehh? Say what? Jag var inte direkt inblandad vid detta tillfälle men det hela slutade iaf med att han till slut fick fyra nya däck, förvisso av samma typ, men va fan?!? Jaja, det var verkligen inte mitt beslut den gången. Nu kom då denne herre återigen in i butiken igår och ville köpa fyra nya däck. Visst, inga problem och betalningen sköttes dessutom direkt. När kunden rullar in i verkstaden (en VW Passat 99-01) så observerar jag att fälgarna (lättmetall) är rejält kantstötta och dessutom "tappade/välta" (vilket är ett branschuttryck för lösa hjul som tappats och skrapats mot asfallt). Jag och min nya (sedan fyra veckor) kollega börjar arbeta. Jag instruerar min kollega och monterar själv ett hjul innan jag blir tvungen att avbryta för att hjälpa en annan kund. När jag nästan är klar med min nya kund så kommer min kollega och ber mig komma och hjälpa honom. Tilläggas bör också att min nya kollega har bott i Sverige i två år och har det lite "knackligt" med språket. Min kollega leder mig till bilen (Passat:en) där "herren" väntar med bister min.
- "Han har förstört mina fälgar!" - utbrister kunden.
- "Det får du nog utveckla vidare" - svarar jag.
- "Titta här! Han har repat mina fälgar i maskinen." -säger kunden (även han på knacklig svenska) och pekar på tre olika ställen på fälgen.
- "Jo, men om du tittar lite nogrannare så ser du att det inte är annat än monteringspasta (som användes vid all montering av däck) och inga skador."
- "Det är inte pasta, det är repor!"
Jag tar fram en trasa, torkar bort på de ställen som kunden har utmärkt och vi ser alla tre att "skadorna" försvinner. Kunden reser sig då raskt upp och går runt till andra sidan bilen.
- "Titta! Han har gjort här också! - utbrister kunden och pekar på några riktigt stora (och jätteuppenbara) "trottoarkantsskador". - "Jag ska ha nya fälgar!"
- "Nädu. De där skadorna hade du allt när du körde in här och det finns ingen chans i världen att några av de verktyg vi använder har kunnat orsaka dessa skador.
Lång tystnad följer.
- "Okej, jag förstår vad du menar men jag är ändå inte nöjd med hans (pekar på min kollega) jobb."
- "Nähä, och vad kommer det sig?" - frågar jag.
Återigen lång tystnad.
- "Kanske han inte gjort de här skadorna men han har ändå repat mina fälgar. Jag ska ha nya!" -utropar kunden på nytt.
- "Lägg av nu! Jag vet vad du är ute efter. Enda chansen att du kommer att få några nya fälgar till den bilen är om du själv köper några eller tippar den utför stallbackabron och anmäler den som stulen. Nu ger du dig iväg och är förbannat nöjd med jobbet vi utfört och så ses vi igen om två år" -säger jag nu i en hyfsat bestämd ton.
Kunden står nu tyst i ca trettio sekunder varpå jag tar med mig min kollega och går därifrån och in i butiken. Två minuter senare kommer kunden på nytt in i butiken och ber mig följa med ut en "kort stund".
- "Kanske att skadorna fanns där innan, okej. Jag ville bara tacka dig för all hjälp med bilen." -säger kunden och ser uppriktigt glad ut.
- "Gå in och tacka min kollega istället." -svarar jag. - "Det var han som gjorde jobbet".
Kunden ler, sätter sig i sin bil och åker iväg.
Jag vet inte om jag ska tycka mest synd om kunden ifråga, min kollega eller kundens familj. Kunden är en genomrutten idiot som enbart försöker få allting gratis här i livet på andras bekostnad och jag vet ju att han kommer försöka med något liknande nästa gång han dyker upp. Samtidigt vet jag att han också har fru och barn. Är det mest synd om dem? Som måste dras med en sådan odugling till karl/far varenda dag? Men å andra sidan så har ju (iaf) frun valt honom själv, eller iaf valt att stanna med honom. Min kollega är det synd om i det faktum att han är ny på jobbet och i sin oerfarenhet med sådana här kontakter inte vet hur han ska, eller får, bete sig. Samtidigt så är det kunden som är idioten, inte min kollega. Är det kanske mest synd om mig som måste dras med sådana här imbiciller år ut och år in? Nä, det är det egentligen inte. Jag får betalt för det och med lite erfarenhet så vet jag att väen min kollega kommer att lära sig precis hur man ska tackla sådana här situationer.
 Finns det då någon som det är synd om och behöver man egentligen leta efter någon som det är synd om? Jo, det gör faktiskt det. Barnen till den här kunden i fråga. Det borde fanimig inrättas statliga instanser, med prov, förhör och lämplighetstester, innan en enda människa tillåts slänga ut storkmat.

Kommentarer
Postat av: Dryden

Ah, serviceryrket är väl underbart? I förrgår hade vi en kund inne som först skällde ut oss för att hon förlorat sin plånbok på något ställe i stan. Sedan är vi både bögar och Teliahoror för att vi blir upprörda över falska anklagelser. Herregud, idioterna finns överallt.

2007-08-09 @ 22:00:57
URL: http://www.dryden.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0