Från den "förträfflige Calle".
Nu är det dags! Nu jävlar har det legat på lur ett förbannat bra tag men nu ska de Calledoniska tankarna på nytt släppas lös. Ja, jag är fruktansvärt medveten om att det var ett förbannat bra tag sedan jag skrev här och häromdagen fick jag dessutom höra; "Ska inte du ta och avsluta din blogg? Du skriver ju ändå aldrig något i den.".
Yeah yeah, lika bra att en gång för alla förklara läget.
Det är så här. Den Calledoniske envåldshärskaren har sedan en tid tillbaka blivit utsatt för statskupp av två (ibland tre) små konspiratörer som inte riktigt var överens med härskaren om hur mycket tid som ska upplåtas åt datoranvändande. Länge kämpade vår tappre härskare så svetten rann och magsåret fördubblades men till sist hade han inget annat väl än att erkänna sig besegrad.
Detta är givetvis inte hela sanningen. Givetvis handlar det om prioriteringar och helt ärligt så kan nog de senaste 6 månaderna räknas som den tid i mitt liv då jag har haft som allra mest att göra. Det har inte enbart varit praktiska åttaganden, såsom renoverandet utav en hel lägenhet under samma tid som en "rusch" skall avklaras på jobbet (inklusive 130 timmars övertid i november månad) samtidigt som familjen står och högtydligt uttrycker sin saknad av fadren på trappen till hemmet där det pågår åtminstone 4 renoveringsprojekt, utan även åttaganden på det lite mer sinnliga planet.
Vidare så har min heder och moral ifrågasatts och det är något jag inte tycker speciellt mycket om. Tänker därför faktiskt flika in ett kort svar på detta ifrågasättande av att "stå för det rätta":
Yeah yeah, lika bra att en gång för alla förklara läget.
Det är så här. Den Calledoniske envåldshärskaren har sedan en tid tillbaka blivit utsatt för statskupp av två (ibland tre) små konspiratörer som inte riktigt var överens med härskaren om hur mycket tid som ska upplåtas åt datoranvändande. Länge kämpade vår tappre härskare så svetten rann och magsåret fördubblades men till sist hade han inget annat väl än att erkänna sig besegrad.
"Dhö-dhö-dhö-dhö-dhö-dhö-dhö-dhö-dhö-dhö-dhöööö" (dödssymfonin hämtad ifrån "Digger")
I alla fall. Den nya lagen löd att sittande tid vid datorn fick endast infinnas antingen då de två konspiratörerna hade lagt sig för kvällen eller då de var ute på andra uppdrag i det vida riket. Med andra ord så har tiden helt enkelt inte räckt till för att förmedla budskap, tankar, gliringar och andra diverse ogärningsmannautlåtanden vid bloggen.
I alla fall. Den nya lagen löd att sittande tid vid datorn fick endast infinnas antingen då de två konspiratörerna hade lagt sig för kvällen eller då de var ute på andra uppdrag i det vida riket. Med andra ord så har tiden helt enkelt inte räckt till för att förmedla budskap, tankar, gliringar och andra diverse ogärningsmannautlåtanden vid bloggen.
Detta är givetvis inte hela sanningen. Givetvis handlar det om prioriteringar och helt ärligt så kan nog de senaste 6 månaderna räknas som den tid i mitt liv då jag har haft som allra mest att göra. Det har inte enbart varit praktiska åttaganden, såsom renoverandet utav en hel lägenhet under samma tid som en "rusch" skall avklaras på jobbet (inklusive 130 timmars övertid i november månad) samtidigt som familjen står och högtydligt uttrycker sin saknad av fadren på trappen till hemmet där det pågår åtminstone 4 renoveringsprojekt, utan även åttaganden på det lite mer sinnliga planet.
(Måste säga att jag är ganska stolt över längden på föregående mening som flög ut över tangentbordet och det faktum att den faktiskt är grammatiskt korrekt. ;) Haha!)
Med det sinnliga avser jag alla de problemlösande tankar och bryderier som upptagit en stor del av min närvaro de senaste månaderna och det har vare sig varit enkelt eller lättsinnigt det ska gudarna veta. Jag tänker inte sitta och dra några detaljer här på detta forum så den som hoppades på något sådant kan ju sluta dreggla. Däremot så ska det erkännas att jag har stött på både problem och tankar som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att jag skulle ha behövt möta och framförallt inte ifrån det håll de faktiskt kom. Det är en övermäktig uppgift att sätta ord både på den besvikelse och den frustration som jag har erfarit de senaste månaderna och tur är det kanske att det har funnits folk i min närhet som har hållit hårt i mina tyglar för annars hade min vrede slagit mångfalt hårdare än den faktiskt har gjort i dagsläget. Även om många säkerligen inte håller med mig så anser jag faktiskt att jag verkligen har varit "snäll". Snäll mot folk och fä som inte har förtjänat snällhet och oerhört generös mot framförallt en person som egentligen inte gjort ett skit för att förtjäna det. Vare sig före eller efter. Vidare så har min heder och moral ifrågasatts och det är något jag inte tycker speciellt mycket om. Tänker därför faktiskt flika in ett kort svar på detta ifrågasättande av att "stå för det rätta":
"Det rätta" är ett oerhört subjektivt uttryck. Att jag inte står för "ditt rätta" erkänner jag helt utan omsvep.
Jag skulle hellre ta mitt eget liv än att någonsin förknippas med den etik och moral
som du både muntligt och skriftligt har för evigt förknippat ditt namn med.
Jag står för släkt och fränd. För sanning och total tillit. För sann trohet och evig kärlek.
Jag överöser gott med vänlighet, bemöter tilltro med kärlek och botar ont med ont.
Detta är min sanning. "Mitt rätta".
Jag skulle hellre ta mitt eget liv än att någonsin förknippas med den etik och moral
som du både muntligt och skriftligt har för evigt förknippat ditt namn med.
Jag står för släkt och fränd. För sanning och total tillit. För sann trohet och evig kärlek.
Jag överöser gott med vänlighet, bemöter tilltro med kärlek och botar ont med ont.
Detta är min sanning. "Mitt rätta".
(Carl Andréasson 2007)
Nog om detta nu. Ty även om denna situation har vållat både mig och min familj svår sorg så har den genom livet gjort mig visare än jag någonsin varit tidigare. För detta kan jag känna tacksamhet. Kanske hade jag aldrig kommit till samma insikter om jag ej vandrat stigen och kanhända är jag inte är framme vid denna vägs ände ännu. Men redan nu vet jag att jag aldrig skulle önska någon annan att behöva gå i dessa fotspår.
Åter till bloggens existerande.
Vid sidan av dessa ovan nämnda ting finns det faktiskt ytterligare aspekter att ta i begrundan då man diskuterar min lathet vid tangentbordet. Ett exempel är det faktum att jag är en grubblare. En person som funderar alldeles för mycket över minsta lilla grej och ibland, tyvärr, analyserar ner tanken till så små beståndsdelar att de blir betydelselösa var och en för sig. Detta är faktiskt en stor anledning till att mycket utav mina tankar och reflektioner aldrig når den Calledoniska bloggen. Tankarna och idéerna som jag i ett kort ögonblick hade bestämt mig för att "blogga" om har helt enkelt malts sönder på vägen. Jag försöker inte ursäkta mig på något vis, ej heller skylla på sinnliga egenskaper utan enbart konstatera och dela med mig utav vetskapen om att jag fungerar på detta vis. Det har givetvis även en massa fördelar att vara "sådan här" men de tänker jag inte besudla er tid med att försöka förklara. ;)
Samtidigt så älskar jag ju faktiskt att skriva, så egentligen borde jag ju faktiskt spendera den grubblande tiden vid datorn (alternativt pennblocket) men tyvärr så är det inte riktigt så enkelt. För i samma stund som jag har printat ned en text, en tanke eller en dikt på datorn, så sätter min analyserande del utav hjärnan igång att arbeta febrilt. "Hm, det här blev ganska bra men hur kan man göra det bättre?"
"Ganska bra skrivet men poängen är bra mycket större än det du nu har åstadkommit i text."
"Det här får vi nog grubbla vidare på tills imorgon"
Typiska tankegångar som "alltid, jämt och ständut" (hehe) slår mig då jag producerat en (i mitt tycke) god tanke/idé. Det spelar liksom ingen roll om den enbart existerar i huvudet (även om den då mer sällan når datorns hårddisk) eller om jag kluddat ner tjugofyra A4-sidor med blyerts. Det kan alltid göras bättre! Där har ni perfektionistens ständiga dilemma. ;) Har jag föresten berättat om den gången jag lämnade in en tenta till Mittuniversitetet som jag ej hade hunnit göra klart alla delar utav p.g.a att jag satt och försökte förbättra texten i de delar jag faktiskt avhandlat? Nej, jag har aldrig utgett mig för att vara speciellt frisk. Excentriska människor är sällan det. ;)
Fan, jag hade ju tänkt skriva en massa om vad som händer i Calledonien för tillfället men klockan börjar visa sen tid med tanke på att mitt alarm går igång klockan 6 om några timmar. Summan av kardemumman som jag hade tänkt nå fram till var i alla fall att ni som är intresserade utav att läsa mina tankar här i bloggen får tyvärr hålla er till tåls med att jag periodvis är fruktansvärt upptagen. Om inte med jobb, renoveringar, fejder så i högsta grad med mig själv. Jag lovar dock att försöka skärpa mig och åtminstone producera minst ett inlägg i veckan. Mer än så vågar jag inte lova. ;)
Ha det bra allihop!
(reserverar mig för stavfel tills jag har hunnit läsa igenom alltihop i lugn och ro imorgon förmiddag.)
Åter till bloggens existerande.
Vid sidan av dessa ovan nämnda ting finns det faktiskt ytterligare aspekter att ta i begrundan då man diskuterar min lathet vid tangentbordet. Ett exempel är det faktum att jag är en grubblare. En person som funderar alldeles för mycket över minsta lilla grej och ibland, tyvärr, analyserar ner tanken till så små beståndsdelar att de blir betydelselösa var och en för sig. Detta är faktiskt en stor anledning till att mycket utav mina tankar och reflektioner aldrig når den Calledoniska bloggen. Tankarna och idéerna som jag i ett kort ögonblick hade bestämt mig för att "blogga" om har helt enkelt malts sönder på vägen. Jag försöker inte ursäkta mig på något vis, ej heller skylla på sinnliga egenskaper utan enbart konstatera och dela med mig utav vetskapen om att jag fungerar på detta vis. Det har givetvis även en massa fördelar att vara "sådan här" men de tänker jag inte besudla er tid med att försöka förklara. ;)
Samtidigt så älskar jag ju faktiskt att skriva, så egentligen borde jag ju faktiskt spendera den grubblande tiden vid datorn (alternativt pennblocket) men tyvärr så är det inte riktigt så enkelt. För i samma stund som jag har printat ned en text, en tanke eller en dikt på datorn, så sätter min analyserande del utav hjärnan igång att arbeta febrilt. "Hm, det här blev ganska bra men hur kan man göra det bättre?"
"Ganska bra skrivet men poängen är bra mycket större än det du nu har åstadkommit i text."
"Det här får vi nog grubbla vidare på tills imorgon"
Typiska tankegångar som "alltid, jämt och ständut" (hehe) slår mig då jag producerat en (i mitt tycke) god tanke/idé. Det spelar liksom ingen roll om den enbart existerar i huvudet (även om den då mer sällan når datorns hårddisk) eller om jag kluddat ner tjugofyra A4-sidor med blyerts. Det kan alltid göras bättre! Där har ni perfektionistens ständiga dilemma. ;) Har jag föresten berättat om den gången jag lämnade in en tenta till Mittuniversitetet som jag ej hade hunnit göra klart alla delar utav p.g.a att jag satt och försökte förbättra texten i de delar jag faktiskt avhandlat? Nej, jag har aldrig utgett mig för att vara speciellt frisk. Excentriska människor är sällan det. ;)
Fan, jag hade ju tänkt skriva en massa om vad som händer i Calledonien för tillfället men klockan börjar visa sen tid med tanke på att mitt alarm går igång klockan 6 om några timmar. Summan av kardemumman som jag hade tänkt nå fram till var i alla fall att ni som är intresserade utav att läsa mina tankar här i bloggen får tyvärr hålla er till tåls med att jag periodvis är fruktansvärt upptagen. Om inte med jobb, renoveringar, fejder så i högsta grad med mig själv. Jag lovar dock att försöka skärpa mig och åtminstone producera minst ett inlägg i veckan. Mer än så vågar jag inte lova. ;)
Ha det bra allihop!
(reserverar mig för stavfel tills jag har hunnit läsa igenom alltihop i lugn och ro imorgon förmiddag.)
Kommentarer
Trackback
