Jävla tiggarkärring!
Alltså, nu är jag arg och tänker skriva av mig lite för att det inte ska gå ut över någon annan. (Glömmer calledonien-nischen för en stund.) Helt ärligt så var det faktiskt ett bra tag sedan jag blev riktigt arg, men nu brast det. Tilläggas bör också att ilskan gror sig starkare ju mer jag tänker på det. Följande scenario utspelade sig för ca fem minuter sedan:
Leylia ligger och sover. Jag har i cirka 30-45 minuter försökt få Vidar att vila en stund han med men med tanke på hur olidligt varmt det är så är det inte så jätte-enkelt för honom att koppla av när han ligger där i sin säng och svettas. Jag förstår honom. Helt plötsligt ringer det på dörren. Vidar, som alltid blir jätteglad när det kommer någon och alltid vill vara den som öppnar, reser på huvudet och ger ifrån sig ett utav sina kännetecknande "Oj!". Helt plötsligt kommer två ringningar till på dörren (ca 3-5 sekunder efter den första) och därefter två till i snabb följd. Nu tänker jag att; "- Jaha, har Lotta slutat tidigare idag?", då vi har gjort det till "en grej" att när hon, jag, farmor eller mormor kommer hem/"på besök" så ringer vi en massa gånger på dörrklockan just för att Vidar ska få springa och öppna. I alla fall, (näcken) Vidar rusar upp ur sängen, ned för trapporna och med ett glatt skratt fortsätter han emot dörren. Under denna tid från över till undervåning så har det säkerligen ringt en 10-15 gånger till. Precis innan Vidar når fram till dörren hör jag Leylia gny ifrån sin säng (vilket inte är konstigt med tanke på alla rigningar. Vidar öppnar dörren, övertygad om att det är hans mamma eller någon annan han tycker väldigt mycket om. Jag står kvar vid trappen (ca 5 meter ifrån) och väntar. Vidar öppnar dörren men i samma ögonblick som han öppnar vänder han på klacken och springer och ställer sig bakom mig. Vid dörren står en äldre kvinna (uppskattningsvis 55-65 år och av utländsk, gissningsvis slavisk härkomst). Hon vare sig sig hej eller anstränger sig minsta lilla för att ge något som helst trevligt/hövligt intryck utan säger bara - "Problem" och håller (som de så ofta gör) upp en lapp där det står något om att hon har en sjuk dotter som bla, bla, bla.
Innan jag fortsätter så vill jag här tillägga att jag faktiskt inte är en person som på något sätt föraktar tiggare och det är mer än en gång jag har lämnat bidrag (utav diverse slag) direkt till personen. Men här anser jag att det är en fråga om tiggarens tillvägagångssätt. Jag har exempelvis inga som helst problem med att stanna och prata och lämna rena pengar till en människa som jag möter/ser ligga/sitta i en gränd och där det är hur uppenbart som helst att den här människan skulle offra ena armen för att få leva mitt liv i 1 timme. I de fall när det är tiggaren som har tagit kontakt och i vissa fram kommit fram till mig för att be om "en krona till kaffe" brukar jag använda mig utav en (numera) standardkommentar; - "Jag tänker inte ge dig några pengar, men om du vill så kan jag gå och köpa en smörgås åt dig." I vissa fall accepterar de erbjudandet med glädje, i vissa fall (då de tydligen ville ha "slanten" till något annat) inte.
Åter till vad som hände för en stund sedan.
Först och främst blir jag förvånad när jag ser kvinnan. Men när hon därefter sträcker fram sin omsorgsfullt slitna och skrynkliga lapp så övergår känslorna till frustration varpå jag med hög röst säger: - "Du kan väl för böfelen inte stå och terrorisera min dörrklocka till förbannelse och därefter tro att jag tänker ge dig ett enda öre. Jag har barn här inne som ligger och sover. Om du inte ger dig av härifrån ögonblickligen så ska jag sparka ut dig ur stan". Det sista vet jag dock inhte om det gick fram för när jag började den meningen så vände hon sig om, muttrade någon förbannelse över mig på sitt eget språk, och begav sig ut från tomten. Efter att jag har dragit igen dörren så växer ilskan ytterliggare. Inte ilska över själva tiggeriet utan snarare över hennes fräcka sätt. Jag menar, hur fan kan hon tro att det (vart hon än befinner sig) kommer att hjälpa hennes situation att hon ringer sönder ringklockan hos folk? Jag tror ju knappast att det finns någon som kommer känna minsta lilla sympati över någon som inte ens visar en gnutta ödmjukhet inför den människa som (eventuellt) kommer hjälpa henne med bidrag. Sen så vet man ju sedan tidigare att den här typen utav tiggeri inte är annat än bluff, mygel och båg. Och skulle det nu vara så att hon har en dotter som är döende i någon tropisk sjukdom så finns det tusentals mer, och framförallt bättre, saker att göra för att rädda sitt barn än att knacka dörr och tigga. Fan ta dessa lata äckliga parasiter. Och tro mig, det finns tusentals jobb den här kvinnan skulle kunna åta sig i detta land. Hon var inte direkt vare sig krympling eller förståndshandikappad. Uslagna människor är en sak. Lata parasiter som tror att de ska ta sig genom livet genom att leva på andra är något helt annat!
Leylia ligger och sover. Jag har i cirka 30-45 minuter försökt få Vidar att vila en stund han med men med tanke på hur olidligt varmt det är så är det inte så jätte-enkelt för honom att koppla av när han ligger där i sin säng och svettas. Jag förstår honom. Helt plötsligt ringer det på dörren. Vidar, som alltid blir jätteglad när det kommer någon och alltid vill vara den som öppnar, reser på huvudet och ger ifrån sig ett utav sina kännetecknande "Oj!". Helt plötsligt kommer två ringningar till på dörren (ca 3-5 sekunder efter den första) och därefter två till i snabb följd. Nu tänker jag att; "- Jaha, har Lotta slutat tidigare idag?", då vi har gjort det till "en grej" att när hon, jag, farmor eller mormor kommer hem/"på besök" så ringer vi en massa gånger på dörrklockan just för att Vidar ska få springa och öppna. I alla fall, (näcken) Vidar rusar upp ur sängen, ned för trapporna och med ett glatt skratt fortsätter han emot dörren. Under denna tid från över till undervåning så har det säkerligen ringt en 10-15 gånger till. Precis innan Vidar når fram till dörren hör jag Leylia gny ifrån sin säng (vilket inte är konstigt med tanke på alla rigningar. Vidar öppnar dörren, övertygad om att det är hans mamma eller någon annan han tycker väldigt mycket om. Jag står kvar vid trappen (ca 5 meter ifrån) och väntar. Vidar öppnar dörren men i samma ögonblick som han öppnar vänder han på klacken och springer och ställer sig bakom mig. Vid dörren står en äldre kvinna (uppskattningsvis 55-65 år och av utländsk, gissningsvis slavisk härkomst). Hon vare sig sig hej eller anstränger sig minsta lilla för att ge något som helst trevligt/hövligt intryck utan säger bara - "Problem" och håller (som de så ofta gör) upp en lapp där det står något om att hon har en sjuk dotter som bla, bla, bla.
Innan jag fortsätter så vill jag här tillägga att jag faktiskt inte är en person som på något sätt föraktar tiggare och det är mer än en gång jag har lämnat bidrag (utav diverse slag) direkt till personen. Men här anser jag att det är en fråga om tiggarens tillvägagångssätt. Jag har exempelvis inga som helst problem med att stanna och prata och lämna rena pengar till en människa som jag möter/ser ligga/sitta i en gränd och där det är hur uppenbart som helst att den här människan skulle offra ena armen för att få leva mitt liv i 1 timme. I de fall när det är tiggaren som har tagit kontakt och i vissa fram kommit fram till mig för att be om "en krona till kaffe" brukar jag använda mig utav en (numera) standardkommentar; - "Jag tänker inte ge dig några pengar, men om du vill så kan jag gå och köpa en smörgås åt dig." I vissa fall accepterar de erbjudandet med glädje, i vissa fall (då de tydligen ville ha "slanten" till något annat) inte.
Åter till vad som hände för en stund sedan.
Först och främst blir jag förvånad när jag ser kvinnan. Men när hon därefter sträcker fram sin omsorgsfullt slitna och skrynkliga lapp så övergår känslorna till frustration varpå jag med hög röst säger: - "Du kan väl för böfelen inte stå och terrorisera min dörrklocka till förbannelse och därefter tro att jag tänker ge dig ett enda öre. Jag har barn här inne som ligger och sover. Om du inte ger dig av härifrån ögonblickligen så ska jag sparka ut dig ur stan". Det sista vet jag dock inhte om det gick fram för när jag började den meningen så vände hon sig om, muttrade någon förbannelse över mig på sitt eget språk, och begav sig ut från tomten. Efter att jag har dragit igen dörren så växer ilskan ytterliggare. Inte ilska över själva tiggeriet utan snarare över hennes fräcka sätt. Jag menar, hur fan kan hon tro att det (vart hon än befinner sig) kommer att hjälpa hennes situation att hon ringer sönder ringklockan hos folk? Jag tror ju knappast att det finns någon som kommer känna minsta lilla sympati över någon som inte ens visar en gnutta ödmjukhet inför den människa som (eventuellt) kommer hjälpa henne med bidrag. Sen så vet man ju sedan tidigare att den här typen utav tiggeri inte är annat än bluff, mygel och båg. Och skulle det nu vara så att hon har en dotter som är döende i någon tropisk sjukdom så finns det tusentals mer, och framförallt bättre, saker att göra för att rädda sitt barn än att knacka dörr och tigga. Fan ta dessa lata äckliga parasiter. Och tro mig, det finns tusentals jobb den här kvinnan skulle kunna åta sig i detta land. Hon var inte direkt vare sig krympling eller förståndshandikappad. Uslagna människor är en sak. Lata parasiter som tror att de ska ta sig genom livet genom att leva på andra är något helt annat!
Kommentarer
Postat av: Dryden
Dagens stora instämmelse!
Trackback
